Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I fällan.

hon lyftes upp, halsduken för hennes mun drogs åt än hårdare, och ett par starka armar buro henne rakt fram emot det matta röda ljusskenet, som skimrat mot henne likt en ledfyr och en sista svag förhoppning.


XXIX.
I fällan.

Hon visste ej, hur länge hon sålunda burits; en välgörande svimning hade för någon tid berövat henne all förmåga att tänka och känna.

När hon åter något så när kom till sig själv, fann hon, att hon vilade med ryggen tämligen bekvämt mot en mansrock, som bretts över ett skrovligt stenblock. Månen hade åter gått bakom moln, och mörkret föreföll än tjockare än förut. Havet mullrade ett par hundra fot nedanför henne, och hur hon än blickade sig omkring, kunde hon ej mera upptäcka det matta röda ljusskenet.

Men att hon var framme vid sin vandrings mål, kunde hon förstå av det faktum, att hon hörde hastiga frågor och svar växlas i viskande ton alldeles i hennes närhet.

— Det sitter fyra män därinne, medborgare, de hållas fram­för elden och tyckas vänta lugnt.

— Vad lider tiden?

— Klockan är snart två.

— Floden?

— Den kommer in allt vad den hinner.

— Skonerten?

— Tydligen en engelsman; den ligger omkring tre kilo­meter ute till havs. Men jullen kunna vi inte se.

— Ha karlarna dolt sig?

— Ja, medborgare. De röra sig inte ur fläcken, förrän den långe engelsmannen kommer, men då störta de fram och kringränna honom.

— Bra. Och fruntimret?


223