Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I fällan.

— Hon är visst fortfarande sanslös. Hon ligger for resten tätt bakom er, medborgare.

— Och juden?

— Han har munnen förbunden och armar och ben hop­bundna. Den säger aldrig kvitt.

— Gott. Ha ert gevär i ordning, för den händelse det skulle behövas. Håll er nu i omedelbar närhet av stugan, så ska jag ta vård om fruntimret.

Desgas lydde tydligen, ty Marguerite hörde honom hasa sig i väg utför klippsluttningen, och därpå kände hon, hur båda hen­nes händer omfattades av ett par mycket varma och hårda dylika, som höllo henne så fast som i ett skruvstäd.

— Innan den där halsduken avlägsnas från er vackra mun, min förtjusande unga dam, viskade Chauvelin tätt invid hennes öra, anser jag det riktigast att säga er några varnande ord. Vad som förskaffat mig äran att följas över Kanalen av en så intagande reskamrat, kan jag naturligtvis ej avgöra, men om jag ej alltför mycket misstager mig, så ligger det i denna färd med dess för er ovanligt strapatserande omständigheter knappast någon direkt hyllningsgärd åt min person. Och jag tror, att jag med fullt skäl kan antaga, att det första ljud, som skulle bana sig fram över era vackra läppar, sedan den generande halsduken blivit borttagen, skulle vara av den art, att det skrämde undan det ädla villebråd, som jag nu en längre tid legat på lur efter.

Han gjorde ett ögonblicks uppehåll, medan det hårda greppet kring hennes handleder tycktes bli allt fastare. Därefter återtog han i samma brådskande, lågt viskande ton:

— Om jag inte alltför mycket misstager mig, så väntar nere i den där lilla stugan er bror Armand S:t Just tillika med för­rädaren de Tournay och två andra, för er obekanta män, på att deras räddare skall infinna sig. Denna hemlighetsfulla person­lighet, vars identitet så länge satt myror i huvudet på vårt väl­färdsutskott, behagar uppträda under namnet Röda nejlikan, och hans incognito är numera ej så fullständigt, som han föreställer sig. Om ni ger till ett rop, om här uppstår ett handgemäng och skott avfyras, är det mer än troligt, att samma långa ben, som fört Hans röda Gåtfullhet hit, lika hastigt komma att förpassa

224