I fällan.
brådskande framviskade ord nådde hennes öra som en kall fläkt, som dödade hennes sista spirande förhoppningar.
— Min ädla och högt skattade väninna, fortfor han i älskvärt övertalande ton, ni kan inte gärna hysa intresse för någon annan än S:t Just, er köttslige bror, och allt vad ni behöver göra för att rädda honom är att lugnt och tyst stanna kvar där ni är. Mitt folk har order att behandla honom så skonsamt som möjligt. Vad denna mystiska Röda nejlika angår — vad är han för er?... För resten står han inte till att rädda. Och nu, låt mig befria er från det obehagliga munlås, som så länge generat era vackra läppar. Jag önskar, att ni må känna er fullt fri och obesvärad, när ni nu gör ert slutliga val.
Chauvelin lät handling följa på orden och avlägsnade med några snabba handgrepp halsduken.
Marguerite varken ropade eller grät. Hon var i denna stund så fysiskt utmattad, att hon nätt och jämt förmådde hålla sig upprätt och tvinga sig själv att tänka. Men allting försvann i ett oredigt, virvlande töcken.
Minuterna svunno hän — i denna hemska dödsstillhet förmådde hon ej avgöra, vad tiden led... Hon hörde ingenting, hon såg ingenting, hon kände ej längre den friska, saltmättade hafsluftens fläktar, hon uppfattade ej mera dyningens melankoliska sorl, det spröda rasslet av tillbakarullande kiselstenar. Allt mer och mer overklig föreföll henne hela situationen...
Var det väl möjligt, att hon, den firade baldrottningen Marguerite Blakeney, satt här mitt i natten bland dessa öde strandklippor, sida vid sida med sin bittraste dödsfiende... Och var det möjligt, att någonstädes i närheten, kanske ej mera an några hundra alnar från henne, vandrade den man, vars namn hon bar, som hon fordom misskännt och föraktat, men som numera blivit henne oändligen dyrbar, ehuru det aldrig skulle förunnas henne att få visa honom det...
Ett par gånger steg lusten att ropa högt och hejdlöst upp i hennes strupe... Men följderna?... Hon skulle se sin bror och tre andra män bli skjutna inför hennes egna ögon... Bland dem lilla Suzannes åldrige far... Nej, det var för ohyggligt...
Natten led emot sitt slut, men dagen hade ännu icke bräckt.
226
