Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I fällan.

honom till någon säkrare ort. Det ändamål, för vars skull jag rest åtskilliga hundra lieues, kommer då att förbli ouppfyllt. Å andra sidan beror det endast på er själv, att er bror Armand får tillåtelse att tillsammans med er bege sig oantastad till England eller till vilken plats han behagar.

Marguerite var fortfarande ur stånd att frambringa ett ljud, men Chauvelin lutade sig fram och fixerade hennes ansikte i mörkret. Kanske även hennes hand uttryckte något svar på hans senaste antydan, ty han återtog efter en liten paus:

— Vad jag önskar ni skall göra för att köpa Armands frihet är någonting i högsta grad enkelt, min förtjusande unga dam.

— Vari består det? tycktes Marguerites hand fråga.

— Ni bara stannar kvar här på platsen utan att ge ljud ifrån er, tills jag ger er lov att tala. Och jag tror nog ni finner rådligast att lyda, tillade han med ett torrt skratt, som isade Mar­guerite in i märg och ben. — Ty jag säger er på förhand, att om ni skriker — nej, om ni bara så mycket som knyster eller försöker flytta er härifrån, så skola mina karlar — jag har trettio stycken med mig här — gripa er bror, de Tournay och deras båda vänner och på mina order skjuta ned dem på fläcken här mitt för era ögon.

Marguerite lyssnade med växande skräck till sin oförsonlige fiendes tal. Halvt bedövad av den fysiska smärtan hade hon dock tillräckligt klar tankeverksamhet för att fatta den förfärande inne­börden av detta »antingen — eller», som han ännu en gång ställde framför henne; ett »antingen — eller», tusen gånger mera fasaväckande än det alternativ, som han förelagt henne den ödesdigra balaftonen i London.

Denna gång betydde det, att hon antingen skulle förhålla sig stilla och låta den man, som hon höll av och dyrkade med för henne helt och hållet nya känslor, omedvetet gå döden till mötes, eller ock genom att ge honom ett varningens ord, som dock måhända bleve gagnlöst, faktiskt uttala signalen till hennes brors och ytterligare trenne andra mäns död...

Hon kunde ej se Chauvelin, men hon tyckte sig nästan känna den vassa glimten ur de skoningslösa grå ögonen, och hans

Orczy. Den röda nejlikan.15
225