Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skonerten på redden.

en skulle nedhuggas! Men hur har detta gått till? Fort, efter dem — åt alla håll! Fort!

Karlarna begärde ingenting bättre än att få ge sig i väg. De rusade i blind iver åstad åt alla håll, somliga längs den stenfyllda sluttningen, andra nedåt havsstranden.

— Ni och era karlar få böta med livet för att ni på detta sätt vanskött er, sade Chauvelin vredgad till sergeanten, som haft karlarna under sitt befäl. Och ni med, medborgare, tillade han med en arg fnysning åt Desgas, därför att ni inte lytt mina order. Det är ju en försumlighet utan like!

— Ni befallde oss vänta, medborgare, tills den långe engels­mannen skulle komma och sluta sig till de fyra männen inne i stugan, sade sergeanten trumpet.

— Men ingen har ju kommit...

— För pocker — just nyss, när kvinnan gav hals, skrek jag ju åt er att ni skulle rusa in och inte låta en levande käft undkomma!

— Ber om ursäkt, medborgare, de där fyra hade allt varit försvunna en bra stund innan det gjordes allarm och vi rusade fram...

— Så-å? Vad anledning har ni att tro det? röt Chauvelin, halvkvävd av raseri. — Har ni kanske låtit dem gå?

— Ni befallde oss vänta, medborgare, sade sergeanten, och obrottsligt lyda era order, vid vite av dödsstraff. Och vi väntade...

— Jag hörde männen smyga sig ut ur stugan, blott några få minuter efter det vi lagt oss i bakhåll och långt innan kvinnan började skrika, tillade han, medan Chauvelin stod där, mållös av häpnad och raseri.

— Lyss! sade Desgas plötsligt.

Man hörde på avstånd upprepade gevärsskott. Chauvelin försökte titta framåt havsstranden, men oturen ville, att den nyck­fulla månen åter dolt sitt anlete bakom en molnslöja, och han kunde ingenting se.

— Gå in i stugan någon utav er och sök tända ljus, sade han slutligen.

Sergeanten lydde utan ett ord. Han gick fram till kolelden och tände den lilla lykta, som han bar i sitt bälte. Det behövdes ingen vidare upplysning för att se, att stugan var alldeles tom.


229