Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skonerten på redden.

— Åt vilket håll gingo de? stötte Chauvelin fram.

— Det är mig omöjligt att säga, medborgare, svarade ser­geanten.

— Först gingo de rakt utför klippsluttningen, och sedan försvunno de bakom några väldiga stenblock.

— Sch — vad var det?

Alla tre männen lyssnade uppmärksamt. Långt fjärran ifrån hörde man det snabba plaskandet av ett halvt dussin åror, och ljudet blev hastigt allt svagare och svagare. Chauvelin tog upp sin näsduk och torkade svettdropparna ur pannan.

— Skonertens julle! stönade han.

Tydligen hade Armand S:t Just och hans tre följeslagare lyckats smyga sig bort i skydd av strandklipporna, medan ser­geantens folk, som republikens väldisciplinerade soldater ägnade och anstod, i blind lydnad, vetande, att det eljest kunde kosta dem livet, ej vågade annat än lyda Chauvelins order — att vänta på den långe engelsmannen, som ju var det mest eftertraktade bytet.

Flyktingarna hade utan tvivel uppnått någon av de vikar, som här och där skära långt in i denna kust. Framför en sådan måste »Måsens» slup ha legat på utkik, och nu voro de efter all sannolikhet välbehållna ombord på den engelska skonerten.

Liksom för att bekräfta detta senaste antagande hördes det dova dundret från en kanon långt ute till havs.

— Nu går skonerten sin väg, sade Desgas lugnt.

Chauvelin måste uppkalla all sin viljestyrka för att ej giva efter för ett gagnlöst och nedsättande utbrott av raseri. Det led numera intet tvivel, att den fräcke engelske äventyraren ännu en gång överlistat honom.

Hur han lyckats komma fram till stugan utan att ses av någon av de trettio soldater, som voro utställda på vakt, var mera än Chauvelin förmådde fatta. Att han gjort detta, innan soldat­styrkan hunnit fram till stugan, var naturligtvis tydligt, men hur han kunnat komma fram hela vägen från Calais i Ruben Goldsteins kärra utan att upptäckas av de kringströvande patrullerna — det trotsade all förklaring. Det föreföll verkligen, som om något mäktigt öde gynnade den oförvägna Röda nejlikan, och hans listige fiende kände sig genomfaras av en halvt vidskeplig

230