Skonerten på redden.
avstånd ute till havs, tills de höra den vanliga signalen. Förhalen ej tiden och lyden noggrannt dessa instruktioner.»
— Och så är här det vanliga röda bomärket i stället för namnteckning, tillade sergeanten, i det han räckte papperet tillbaka till Chauvelin.
Men i dennes öron ringde alltjämt en enda mening ur brevet: »Jag väntar inne i bukten, som ligger mitt emot Grå katten, nära Calais.» Här skulle ju ännu kunna uträttas åtskilligt!...
— Vem utav er känner kusten här väl? ropade han åt sina karlar, vilka nu småningom en och en i sänder kommo lunkande från sin fruktlösa jakt och samlades omkring stugan.
— Det gör jag, medborgare, sade en utav dem, jag är barnfödd i Calais och känner varenda sten av dessa klippstränder.
— Det finns en havsvik rätt ut ifrån »Grå katten» räknat?
— Det gör så, medborgare. Den känner jag mycket väl.
— Engelsmannen bespetsar sig på att komma fram till den där viken. Han känner inte varenda sten här, utan tar kanske den längsta vägen runt om hela bukten. I alla händelser måste han smyga långsamt och försiktigt för att ej uppsnappas av patrullerna. Ännu kunna vi hinna fatt honom. Tusen francs åt envar, som är framme vid den där havsviken före den långbente engelsmannen.
— Jag vet en ginväg tvärs över klipporna, sade soldaten, och med ett glatt hojtande rusade han åstad, tätt följd av sina kamrater.
Efter några minuter hade ljudet av deras hastiga tramp dött bort på avstånd. Chauvelin stod kvar och lyssnade; det skadeglada uttrycket trädde ånyo fram i hans ansikte. Löftet om belöning hade förvandlat republikens soldater till sannskyldiga snabblöpare.
Tätt bredvid honom stod Desgas kvar, stum och outgrundlig, väntande på ytterligare order, medan två soldater lågo på huk bredvid Marguerites utsträckta gestalt. Chauvelin sköt en ondskefull blick på sin sekreterare. Hans väl uttänkta plan hade misslyckats, och dess surrogat var mer än tvifvelaktigt — Röda nejlikan hade fortfarande rätt goda utsikter att undkomma, och Chauvelin längtade efter ett offer, varöver han kunde få utgjuta sin vredes till brädden fyllda skålar.
233
