Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skonerten på redden.

bokstaven fullgjort hans befallningar, valde han ut den föraktade juden till offer.

Den gamle mannen fördes nu av två soldater fram i mån­ljuset.

— Nå, du som är jude, du har väl gott minne för affärs­uppgörelser? — Svara! röt han, då juden tycktes alltför skrämd för att våga yttra ett ord.

— Ja, ers nåd, stammade stackaren slutligen.

— Då minns du alltså den där uppgörelsen, du och jag kommo överens om i Calais, när du åtog dig att köra i fatt Ruben Goldstein och den långe främlingen. Vasa’?

— Ja, ers nåd, men...

— Här är inte fråga om några men. Vad var det vi gjorde upp?

Dödstystnad uppstod. Den arme uslingen lät blicken irra ut över de ödsliga klipporna, över månen på himlavalvet, solda­ternas uttryckslösa ansikten och den skenbart livlösa kvinnoge­stalten, som fortfarande låg utsträckt, halvt höljd av en mansrock. Men han sade ingenting.

— Nå, hur blir det? sade Chauvelin i hotande ton.

Juden gjorde ett par hopplösa försök att stamma fram nå­gonting. Otvifvelaktigt anade han det öde, som hölls i beredskap åt honom av den stränge mannen framför honom.

— Ers höga nåde... fick han slutligen fram med darrande röst.

— Eftersom förskräckelsen tycks hart när ha berövat dig dina sinnens fulla bruk, får jag väl försöka friska upp ditt minne, sade Chauvelin med kallt hån. — Det var överenskommet oss emellan, att om du hunne upp min gode vän, den långe främ­lingen, skulle du få tio guldmynt.

En sakta jämmer trängde över judens blåbleka, skälvande läppar.

— Men däremot, fortfor Chauvelin, långsamt och med stark betoning av varje ord, om du sveke detta ditt löfte, skulle du få så mycket prygel, att du aldrig i ditt liv skulle säga en lögn mer.

— Nej, ers nåd, så var det inte, det svär jag vid Abra­ham...


235