Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skonerten på redden.

— Och vid alla de andra patriarkerna, ja visst... Men de ha nog sitt eget att sköta, var de nu må befinna sig, och lära inte komma dig till hjälp. Du kan alltså inte uppfylla din del av förbindelsen, men jag ser intet hinder i vägen för att fullfölja min. Hitåt, tillade han, vänd till två soldater, tag juden med er och låt honom få se, vad era läderbälten duga till.

Soldaterna spände av sig de tunga, breda läderremmar de buro omkring livet, och juden upphävde ett tjut, som borde ha kallat både Abraham, Isak och Jakob till sin arme, hårt ansatte trosförvants hjälp.

— Ge nu den här gamle lögnaren så mycket han tål, ropade Chauvelin efter soldaterna, när de troppade av med den för­skrämde stackaren emellan sig. — Men slå inte ihjäl honom!

Vänd till Desgas, fortfor han:

— När karlarna äro färdiga med det där lilla extraarbetet, få de följa oss tillbaka till vagnen, och en av dem kan skjutsa oss till Calais. Juden och damen här få se efter varandra, tills man kan skicka någon och hämta dem. De komma näppeligen att gå långt härifrån platsen, och vi ha inte tid att släpa dem med oss just nu.

Han gjorde helt om och kastade en sista blick på den öds­liga klippstranden med den tomma stugan, där de lågo övergjutna av silvervitt månsken... Det var skådeplatsen för den största missräkning, som någonsin drabbat en mäktig medlem av den nyskapade franska republikens välfärdsutskott.

Han gick fram till den plats, där Marguerite låg, och blic­kade ned i hennes ansikte. Hon tycktes ha återfått sansen och gjorde svaga bemödanden att resa sig upp. Hennes stora, blå ögon irrade med ett förfärat uttryck omkring på den främmande omgivningen, och de stannade med en blandning av medlidande och avsmak på juden, vars hjärtslitande skrik under exekutionen egentligen varit det, som väckt upp henne ur medvetslösheten.

Därefter mötte hon Chauvelins sarkastiska blick. När han såg, att hon var redig, böjde han sig ned, fattade hennes iskalla hand och förde den till sina läppar. En känsla av olidlig pina genomfor Marguerites hela varelse.

— Jag beklagar på det livligaste, min nådiga, sade han med

236