Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Räddningen.

speglosor, innan han sänkte huvudet under skräckväldets blodiga bila? Låg kanske Armands livlösa kropp kvar därinne i stugan? Och hade de, innan de nåddes av döden i dess rysligaste gestalt, hunnit få veta, att det var makan och hustrun, som mot sin vilja lett de skoningslösa förföljarna på spåren?

Tystnad rådde ånyo omkring henne. Vad hon var dödstrött — till kropp och själ... Om hon ändå finge somna för alltid, kringfläktad av denna underbart sövande havsluft.

Plötsligt trängde till hennes öron ett ljud — det sällsam­maste, som väl någonsin vibrerat mot dessa franska strandklippor. Så underligt var det, att vinden tystnade för ett ögonblick, och de små kiselstenarna nere i vattenbrynet upphörde att rulla...

Det var ljudet av en enstavig engelsk svordom — uttalad av en otålig och omisskännligt brittisk röst.

Damn!

Fiskmåsarna i sina nästen vaknade och plirade omkring sig med förundrade ögon, en ensam och avlägsen uggla lät höra sitt klagande läte, och de skyhöga klipporna skådade majestätiskt ned på den, som understöd sig att störa den nattliga friden.

Marguerite trodde ej sina öron. Hon reste sig mödosamt upp i halvt sittande ställning och ansträngde sin hörsel för att uppfatta, om det sällsamma ljudet möjligen skulle upprepas.

Allt var stilla under några sekunder, och tystnad bredde sig åter över den ensliga nejden.

Men därefter kom ljudet igen, och nu upphörde Marguerites hjärta att slå. Hennes ögon stirrade vidöppna och onaturligt stora ut i det kalla månljuset.

— Om ändå de där sakramenskade lymlarna varit litet mindre hårdhänta!...

Denna gång var det ej möjligt att taga miste — det var blott ett enda par brittiska läppar, som kunnat uttala orden just med detta släpiga och trots situationen halvt humoristiska tonfall.

— För pocker — jag är ju mör i alla leder!

I nästa ögonblick stod Marguerite på sina fötter.

Drömde hon? Hade dessa skrovliga, ogästvänliga klippor plötsligt blivit paradisets portar?... Förde de saltmättade fläktarna

238