Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Räddningen.

spelat galanteri, att omständigheter, över vilka jag icke råder, tvinga mig att lämna er här tills vidare. Men jag går min väg i det trygga medvetandet, att jag inte lämnar er obeskyddad. Vår vän Benjamin, som visserligen för ögonblicket är en smula skamfilad, skall utan tvivel visa sig som en tapper försvarare av er väna person. I gryningen skall jag skicka en eskort för att hämta er; intill dess skall ni nog finna honom artig och upp­märksam, ehuru måhända en smula trög i sina rörelser

Marguerite orkade ej mer än vända bort sitt huvud i out­säglig leda och skräck. Vad hade det blivit av Percy? Och var fanns Armand?

Hon visste ingenting om vad som hänt sedan hon hört den hurtiga stämman sjunga »God save the King... Hade det icke varit signalen till ofärd och död för det käraste hon ägde i livet? ...

— Det riktigt kostar på mig att nödgas lämna er här, min nådigaste, hånade Chauvelin. — Au revoir — vi råkas snart i London, hoppas jag. Får jag träffa er på prinsens av Wales nästa trädgårdsfest? Inte det? Så ledsamt! Jag ber om min vördnad för den älskvärde sir Percy...

Med ett sista ironiskt leende och en försmädlig bugning kysste han ännu en gång hennes hand och försvann utför gång­stigen i soldaternas spår. Desgas med sitt outgrundliga ansikts­uttryck följde efter honom.


XXXI.
Räddningen.

Marguerite lyssnade, ännu halvt avdomnad, till ljudet av de bortdöende fotstegen. Vagnshjul hördes långsamt rassla på avstånd, och dyningen mullrade entonigt och sövande som förut.

Tankarna började feberaktigt jaga varandra i hennes hjärna. Men hon förmådde ej ge svar på en enda av de ångestfyllda frågor, som framställde sig för henne.

Befann sig Percy just nu i händerna på republikens soldater, uthärdande, liksom hon själv nyss, deras råa stickord och

237