Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Räddningen.

Chauvelin ämnade hänga fast vid mig likt en blodigel, tyckte jag, att det bästa jag kunde göra, när jag nu inte förmådde skaka honom från mig, var att taga honom med mig. Till Armand och hans sällskap måste jag, på ett eller annat sätt, men patruller strövade ju omkring både härs och tvärs, och din ödmjuke tjä­nare var en i högsta grad eftersökt person. Jag visste, att när jag gled Chauvelin ur händerna inne på »Grå katten», skulle han sedan ligga på lur efter mig, vilken väg jag än tog. Jag måste hålla ett öga på honom och hans förehavanden, och ett engelskt förstånd kan väl visa sig lika gott som ett franskt — eller vad tycker du?

Det hade ju i själva verket visat sig ännu mycket bättre, och Marguerites hjärta fylldes av glädje och förundran, när han fortsatte att berätta för henne om det dristiga sätt, varpå han fört bort flyktingarna mitt för näsan på Chauvelin.

— Klädd som en gammal snuskig jude, sade han muntert, visste jag, att jag inte skulle bli igenkänd. Jag hade råkat den verklige Ruben Goldstein i Calais förut på aftonen. För ett par guldmynt försedde han mig med den här nobla utrustningen och lånade mig sin häst och kärra, varjämte han lovade att själv hålla sig undan de närmaste tolv timmarna.

— Men tänk om Chauvelin kännt igen dig! utbrast hon häftigt. — Nog för att din förklädnad var utmärkt, men han är ju så ohyggligt skarpsynt...

— Ja, kära du, genmälde han lugnt, i så fall hade det nog varit förkylt alltsammans... Jag kunde nog våga försöket. Men vid detta laget har jag lärt känna den mänskliga naturen rätt väl, och jag vet, att dessa fransmän hysa sådan avsky för en jude, att de aldrig vilja komma honom på närmare håll än ett par alnar. Och jag föreställer mig också, att jag lyckades göra mig så vidrig och frånstötande som möjligt...

— Mycket sannt!... Och vidare! bad hon ivrigt.

— Ja, så förde jag ut min lilla plan. Det vill säga, till en början beslöt jag att överlämna allting åt slumpen, men när jag hörde Chauvelin ge sina order åt soldaterna, började jag tro, att ödet och jag måhända kunde arbeta i samråd. Jag litade på soldaternas blinda, rent maskinmässiga lydnad. Chauvelin hade

242