Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Räddningen.

vid dödsstraff förbjudit dem att röra sig ur fläcken, förrän den långe engelsmannen kom. Desgas hade kastat mig som ett annat bylte alldeles invid stuguknuten, och soldaterna brydde sig na­turligtvis inte mera om den smutsige juden. Jag lyckades kränga mina händer ur repöglorna, varmed han bundit mig; papper och penna bär jag alltid på mig, och så rafsade jag hastigt ned några viktiga instruktioner på en lapp. Sedan kröp jag sakta fram till stugan, mitt för näsan på soldaterna, som orörliga lågo på lur för att passa på »den långe främlingen», precis som Chauvelin befallt dem göra; jag smugglade in min lilla brevlapp genom en springa i den otäta brädväggen och väntade. På denna brev­lapp befallde jag flyktingarna ljudlöst smyga sig ut ur stugan och utför klippsluttningen, hålla sig till vänster tills de komme till första havsvik och därefter ge en viss signal, då »Måsens» slup, som låg och väntade ett litet stycke ute till sjöss, skulle komma och hämta dem. De lydde samvetsgrannt — till lycka för dem själva och för mig. Och soldaterna, som sågo dem, lydde lika slaviskt Chauvelins befallningar. De rörde sig ej ur stället! ... Jag väntade närapå en halvtimme, och när jag visste, att flyk­tingarna voro i säkerhet, gav jag signalen, som åstadkom så väldig uppståndelse.

Det var hela historien. Den föreföll så enkel, och Mar­guerite kunde ej annat än beundra den sällsporda intelligens, den rådighet och käckhet, varmed den djärva planen uttänkts och fullföljts.

— Men de odjuren ha slagit dig! utbrast hon plötsligt med gråten i halsen, när hon erinrade sig den pinsamma episoden.

— Ja, kära du, det kunde inte undvikas, svarade han ömt. — Så länge min lilla hustrus öde var så ovisst, måste jag stanna kvar här hos henne. Men vad sedan! fortfor han muntert. — Den väntar inte för länge, som väntar på något gott — Chau­velin skall nog få sin beskärda del, när han kommer tillbaka till England!... Både kapital och ränta på ränta — det kan han sätta sig på.

Marguerite skrattade. Det var så skönt att få sitta bredvid honom, höra hans muntra röst och ge akt på den godmodiga glimten i hans blå ögon, då han sträckte ut sina långa armar,

243