Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I Dover.

— Åja, herr Jellyband, vad det beträffar så... inföll herr Hempseed salvelsefullt. — Ni vet, vad Skriften säger: den som står, han se till, att han icke faller.

— Men besinna, herr Hempseed, att Skriften kände inte mig, svarade Jellyband och höll sig alltjämt med händerna i sidorna. — Jag skulle inte vilja ens så mycket som dricka ett glas öl ihop med det där franska rackarföljet, och den föresatsen får mig ingen att gå ifrån. Jag har ju hört sägas, att de där grodätarna inte ens kunna tala vår kungs engelska, så att om någon komme sta’ och försökte med sin gudsförgätna rotvälska med mig, så såge jag ju med samma, vars andas barn han vore, och bättre före var, än efter snar, säger ordstävet.

— Sannt säger ni där, min värderade vän, medgav främlingen i munter ton. — Jag ser, att ni är mycket för slipad, och inte ens tjugu fransmän skulle rå med er... Det skall vi nu skåla i botten på, vår högt aktade värd, om ni vill göra mig den äran att tömma den här vinbuteljen med mig.

— Ni är alltför artig, sir, sade herr Jellyband och torkade sina ögon, som ännu tårades efter skrattet. — Jag tackar ödmjukast och svarar ja.

Främlingen hällde ett par muggar fulla med vin, och sedan han bjudit krögaren den ena, tog han den andra själv.

— Ärliga engelsmän, som vi alla äro, sade han, medan samma humoristiska löje alltjämt spelade kring hans tunna läppar; ärliga engelsmän som vi äro, måste vi ändå medge, att det åt­minstone finns en god sak, som kommer till oss från Frankrike.

— Det förnekar ingen utav oss, sir, försäkrade krögaren.

— Och skål nu för den bäste krögare i England, vår red­lige värd, herr Jellyband, ropade främlingen med ljudlig röst.

— Hipp hipp hurra! skreko alla de närvarande.

Sedan följde dånande handklappningar, och muggar och stop stämde upp en skramlande musik mot bordet, ackompanjerad av höga skrattsalvor åt ingenting särskilt och åt herr Jellybands upprepande vädjanden till församlingen:

— Jaså, jag skulle låta prata ikull mig av någon gudsför­gäten utlänning! Jag tycker just jag sir det! Gud tröste mig för roliga saker man får höra nu om dagarna!


18