I Dover.
— Nej förlåt mig, min bäste herr Jellyband, insköt herr Hempsteed med matt röst, det kan jag inte erinra mig att jag någonsin gjort...
Herr Jellyband hade vädjat till gästerna över lag, vilka skräckslagna och med gapande mun lyssnade till historien om herr Peppercorns ynkliga färd utför det sluttande planet.
Vid ett bord hade två gäster — tydligen herremän, att döma efter klädedräkten — skjutit åt sidan sina halft utlagda dominobrickor och en stund suttit och lyssnat, tydligen med mycket nöje, åt herr Jellybands storpolitiska utgjutelser. En af dem, kring vars känsliga mun ett leende av lugn sarkasm ännu vilade, vände sig mot mitten av rummet, där herr Jellyband stod.
— Ni tyckes tänka, min ärade vän, sade han lugnt, att dessa fransmän — spioner tror jag visst ni kallade dem — äro ena väldigt styva krabater, som så att säga gjort hackmat av er gode vän Peppercorns åsikter. Hur ha de egentligen burit sig åt, tror ni?
— Pratat ikull honom, förstås! Anamma det — dessa fransoser, har jag hört sägas, ha mycket gott munläder, och herr Hempseed här kan berätta er, hur det kommer till, att de rakt kunna linda somliga människor kring sitt lillfinger.
— Tänk! Är det verkligen så, herr Hempseed? frågade främlingen artigt.
— Jag får bekänna, svarade herr Hempseed, högst förnärmad, att jag tyvärr inte kan lämna er den upplysning ni önskar.
— Nåväl, sade främlingen, låt oss då hoppas, min redlige herr värd, att dessa listiga spioner ej må lyckas i att vända upp och ned på era ytterst lojala tänkesätt.
Detta var för mycket för herr Jellybands sinnesjämnvikt. Han brast ut i en dånande skrattsalva, i vilken snart instämde de, som ansågo det med sin fördel förenligt att hålla med honom.
— Ha ha ha! Ho ho ho! Hi hi hi! — Han skrattade i varje tonart, den gode krögaren, skrattade tills hans mellangärde värkte och ögonen runno. — Mina tänkesätt, sa’ ni? Vända upp och ned på dem! Va’?... Mycket ska en höra, förrän öronen falla av en. Gud förlåte mig mina synder, men ni säger allt bra roliga ting ibland.
