Flyktingarna.
här snett över är en så trogen och redbar undersåte till kung Georg som ni själv, med förlov sagt. Han har helt nyligen flyttat till Dover och har slagit sig ned för att göra affärer här på trakten.
— Affärer? Då måtte han bestämt vara begravningsentreprenör, för jag bedyrar att jag aldrig sett en mera bedrövlig fysionomi.
— Nej, ers nåd, jag tror, att herrn är änkling och att hans sorgsna uppsyn kommer sig därutav... Men en vän är han i alla fall, det går jag i god för, och det inser ni nog, ers nåd, att vem skulle kunna bättre bedöma ett ansikte än värden på ett mycket besökt värdshus...
— Nå, i så fall är ju allting bra, avbröt lord Antony, som tydligen ej var hågad att längre diskutera ämnet med den gode krögaren. — Men säg mig, ni har väl ingen annan boende hos er, eller hur?
— Nej för all del, ers nåd, och ingen kommer heller, utom —
— Utom?
— Det är i alla fall ingen, som ers nåd har någonting emot, så mycket vet jag.
— Vem är det?
— Jo, ers nåd, sir Percy Blakeney och hans fru komma hit om en stund, men de ämna inte stanna.
— Lady Blakeney? frågade lord Antony med någon förvåning.
— Ja, ers nåd. Sir Percys skeppare var här alldeles nyss. Han sade, att hennes nåds bror ska fara över till Frankrike med »Måsen», som är sir Percys jakt, och sir Percy och hennes nåd fara med så långt som hit för att följa honom till vägs. Det tar ni väl inte illa upp, ers nåd?
— Nej bevars, min vän, ingenting tar jag illa upp, — det skulle då vara, om inte kvällsmaten är den allra bästa, som jungfru Sally kan laga och som någonsin serverats på »Fiskarens vila».
— Det behöver inte ers nåd vara rädd för, inföll Sally, som hela tiden hållit på med att duka bordet till kvällsvarden.
22
