Flyktingarna.
Mycket glatt och inbjudande såg det också ut, med en stor bukett grannt lysande dalior i mitten, omgiven av de blanka tennstopen och det blåa porslinet.
— Hur många skall jag duka för, ers nåd?
— Fem personer, vackra Sally, men laga att maten räcker åt minst tio — våra vänner komma att vara trötta och, som jag hoppas, hungriga. Vad mig beträffar, så tror jag sannerligen, att jag skulle kunna ensam rå med bägge ländstyckena på oxen, om de vore saftigt och väl stekta.
— Sanna mina ord — här ha vi dem! sade Sally ivrigt.
Man hörde tydligt ett avlägset rassel av hästhovar och vagnshjul, som hastigt närmade sig.
Det blev en plötslig rörelse inne i skänkrummet. Alla voro nyfikna på att få se lord Antonys gentila bekantskaper från andra sidan havet. Jungfru Sally kastade en eller två blickar i den lilla spegelbiten, som hängde på väggen, och den gode herr Jellyband fick bråttom ut för att vara den förste att välkomna så förnäma gäster. Endast de båda främlingarna i hörnet deltogo ej i den allmänna uppståndelsen. De höllo i allsköns ro på med att sluta sitt dominoparti och ej ens tittade åt dörren till.
— Rakt fram, comtesse, och dörren till höger! sade en behaglig stämma utanför.
— Jovisst — där ha vi dem verkligen! sade lord Antony glatt.
— Ut med dig nu, min vackra Sally, och se hur fort du kan hälla upp soppan.
Dörren slogs upp på vid gavel, och företrätt av herr Jellyband, som slösade med djupa bugningar och välkomsthälsningar, inträdde ett sällskap om fyra personer — två damer och två herrar — i skänkrummet.
— Välkomna! Välkomna till gamla England! sade lord Antony i ytterst hjärtlig ton och steg ivrigt fram med båda händerna utsträckta mot nykomlingarna.
— Aha, ni är bestämt lord Antony Dewhurst, sade den ena av damerna och talade med märkbar utländsk brytning.
— Till er tjänst, madame, svarade lorden, i det han höviskt kysste båda damerna på hand, varefter han vände sig till herrarna och växlade varma handtryckningar med dem.
23
