Flyktingarna.
framför honom, steg en aning om varmare färg upp på hennes bleka kinder.
— Tänk, att detta är England? sade hon och såg sig omkring med barnslig nyfikenhet på den stora öppna spiselhärden, ekbjälkarna i taket och bondgubbarna med deras utsirade skjortor och godmodiga, rödbrusiga, brittiska fysionomier.
— Ja, ett litet stycke därav, mademoiselle, svarade sir Andrew leende, men det står alltsammans till er tjänst.
Den unga flickan rodnade ånyo, men denna gång upplyste ett glatt leende, flyktigt och älskligt, hennes täcka ansikte. Hon sade ingenting, och även sir Andrew förblev tyst, och dock förstodo dessa båda unga varandra, som ungt folk har för sed att göra över hela världen och har gjort, så länge världen stått.
— Men nu är det tid på att vi få äta! hördes åter lord Antonys godmodiga röst. — Kvällsvard, ärade Jellyband! Var har du din vackra jänta och soppskålen? För tusan, karl, medan du står där och gapar på damerna, hålla de på att svimma av hunger.
— Genast, genast, ers nåd! sade Jellyband.
Han slog upp dörren, som ledde ut till köket, och skrek med full hals:
— Sally! Hallå, Sally, har du allting färdigt, min tös?
Sally var färdig och i nästa ögonblick visade hon sig i dörren, bärande en ofantlig soppterrin, varur uppsteg ett moln av ånga och en särdeles aptitlig doft.
— Nå, minsann, där ha vi kvällsvarden! utbrast lord Antony muntert och bjöd ridderligt armen åt grevinnan.
— Får jag ha den äran? tillade han i högtidlig ton, medan han förde henne fram till kvällsvardsbordet.
Det blev nu allmänt uppbrott från skänkrummet; herr Hempseed och de flesta av bönderna och fiskargubbarna hade så småningom lämnat rum för »de förnäma» och gått att röka ut sina pipor annorstädes. Blott de båda främlingarna stannade, lugnt och obekymrat flyttande sina dominobrickor och smuttande på sitt vin, och vid ett annat bord satt Harry Waite, som börjat bli vid dåligt humör, och tittade på hur den vackra Sally fjäskade kring bordet.
Hon var en mycket täck och intagande bild, hämtad från
25
