Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Flyktingarna.

engelskt lantliv, och ingen under, att den lättantändlige unge frans­mannen knappast kunde taga sina ögon från hennes förtjusande ansikte. Vicomte de Tournay var knappast nitton år, en skägglös yngling, på vilken de rysliga tragedier, som utspelats i hans eget land, endast gjort föga intryck. Han var elegant, till och med sprättigt klädd, och när han väl i trygghet landsatts i England, var han tydligen redo att för det engelska umgängeslivets behag glömma revolutionens fasor.

— För tusan, om detta är England, sade han, i det han fortfor att fixera Sally med märkbar tillfredsställelse, så är jag ganska nöjd.

Det skulle vara omöjligt att korrekt återge det halvkvävda rop, som banade sig väg mellan herr Waites sammanbitna tänder. Endast vördnaden för »de förnäma», enkannerligen för mylord Antony, höll hans tydliga ogillande av den unge utlänningen inom vissa gränser.

— Jo, detta är verkligen England, så mycket ni det vet, ni moraliskt fördärvade unge man, inföll lord Antony med ett skratt, och jag anhåller på det bevekligaste, att ni inte inför några lätt­färdiga seder i detta strängt allvarliga och korrekta land.

Lord Antony hade redan satt sig ned vid övre bordsändan med grevinnan vid sin högra sida. Jellyband kilade beskäftigt omkring, fyllande glas och makande stolar till rätta, och Sally väntade, redo att skicka omkring soppan. Herr Harry Waites vänner hade äntligen lyckats få ut honom ur rummet, ty hans lynne blev allt våldsammare under påverkan av vicomtens oför­ställda beundran för Sally.

— Suzanne! ljöd det i sträng och befallande ton från den stela grevinnan.

Suzanne rodnade åter. Hon hade glömt både tid och rum, där hon stod borta vid brasan och lät den ståtlige unge engels­mannens ögon dröja vid sitt älskliga ansikte, medan hans hand liksom omedvetet vilade i hennes.

Moderns röst kallade henne nu tillbaka till verkligheten, och med ett undergivet »ja, mamma», tog även hon plats vid kvällsvardsbordet.


26