Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den röda nejlikan.

— På min ära, sade sir Andrew, då kommer han att få många fler tillfällen att studera formen på den där lilla klarröda blomman.

— Ack, monsieur, suckade grevinnan, det låter så roman­tiskt alltsammans, och jag kan inte fatta det.

— Det behöver ni ju inte heller göra, madame.

— Men säg mig ändå — er ledare, ni allesammans — var­för ge ni ut era pengar och våga era liv — ty det är ingenting mindre än livet ni våga, monsieurs, när ni sätta foten på fransk botten — varför gör ni allt detta för oss franska män och kvin­nor, som väl strängt taget ingenting äro för er?

— Sport, madame la comtesse, sport! svarade lord Antony med sin godmodiga, höga och behagliga stämma. — Vi äro en nation av sportsmän, som ni nog vet, och just nu har det blivit på modet att rycka haren undan jakthundens tänder.

— Åhnej, monsieur, inte bara sport... Ni har en bra myc­ket ädlare bevekelsegrund, därom är jag säker, för allt det goda ni gör...

— I så fall, madame, skulle det verkligen roa mig, om ni sökte upp den!... För min del, det bedyrar jag, älskar jag leken, ty den är den präktigaste sport jag ännu någonsin varit med om. Räddningar, som hänga på ett hår... Faror av alla slag, som hota!... Hej hopp, lustigt i full galopp — så skall jakten gå!...

Men grevinnan skakade på sitt vita huvud, klentrogen som förut.

Henne föreföll det alldeles otroligt, att dessa unga män och deras käcke ledare, allesammans rika, antagligen av god börd och uppfostran, skulle av intet annat skäl, än att det hela var en ro­ande sport, löpa de ohyggliga faror, som hon visste, att de stän­digt utsatte sig för. När de väl satt foten i Frankrike, skulle deras nationalitet ej längre bereda dem något skydd. Vemhelst, som ertappades med att härbärgera eller bistå misstänkta rojalister, skulle utan förbarmande dömas och helt kort och gott avrättas, vilken nation han än tillhörde.

Och detta sällskap unga engelsmän hade, så vitt hon visste, trotsat den obevekliga och blodtörstiga revolutionsdomstolen inom Seinestadens egna murar och undanryckt den redan dömda offer, nästan från foten av giljotinen.


31