Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den röda nejlikan.

Med en rysning återkallade hon i minnet de få senaste da­garnas händelser, rymningen från Paris tillsammans med sonen och dottern, då alla tre legat gömda under lärftskuren på en rankig kärra, begravna under en hög rovor och kålhuvuden, utan att våga andas, medan folkhopen tjöt »A la lanterne les aristos!» vid den där hemska västra barrikaden.

Alltsammans hade gått till på ett sådant underbart sätt. Hon och hennes man hade förstått, att de blivit uppsatta på listan över »misstänkta personer», vilket innebar, att deras rannsakning och avrättning förestod inom några dagar — måhända endast några timmar.

Därefter tändes hoppet om räddning — kom den hemlighetsfulla brevlappen, undertecknad med den gåtfulla lilla bilden, de tydliga, avgörande förhållningsorderna... Sedan följde avskedet från greve de Tournay, som söndersargat hans arma hustrus hjärta — det svaga hoppet om återförening, flykten med de båda unga, sonen och dottern, den täckta kärran, den rysliga häxan, som körde den och som närmast var att förlikna vid någon hisklig ond ande, med den hemska hårlocktrofén fastbunden vid piskskaftet!

Grevinnan såg sig omkring i detta egendomliga, gammal­dags värdshus i detta land, där borgerlig och religiös frihet dela­des av alla, och hon slöt ögonen för att utestänga den förföljande spöksynen av den hemska västra barrikaden och den bullrande hopen, som skräckslagen dragit sig undan, när den gamla häxan talade om pesten...

Vartenda ögonblick hade hon därinne i vagnen väntat igen­kännande och arrestering — att hon själv och hennes barn skulle förhöras och befinnas »skyldiga». Och dessa unga engelsmän hade under ledning av sin tappre och hemlighetsfulle anförare vågat livet för att rädda dem alla, liksom de räddat tjogtals andra oskyldiga människor.

Och detta allt endast för den så kallade »sportens» skull! Omöjligt!

När Suzannes ögon sökte sir Andrews, sade de honom gan­ska tydligt, att hon trodde, att han åtminstone räddade sina med­människor undan en förfärlig och oförtjänt död av en högre och ädlare bevekelsegrund än hans vän sökte få förmå henne att tro.


32