Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marguerite.

sarkastiskt, de klara blå ögonen mötte oförfärat den vreda grevinnans blick, och med en lätt axelryckning utbrast hon i gäckande ton:

— Bevara mig väl — vad har farit i er, medborgarinna?

— Vi äro i England nu, madame, svarade grevinnan kallt, och jag har full rätt att förbjuda min dotter att taga emot er hand i vänskap. Kom, Suzanne!

Hon vinkade åt sin dotter, och utan att bevärdiga Marguerite Blakeney med ytterligare en blick, men med en djup gammaldags komplimang för de båda unga männen, seglade hon majestätiskt ut ur rummet.

Tystnad rådde inne i den gamla värdshussalen, medan frasandet av grevinnans sidenkjolar dog bort nedåt korridoren. Mar­guerite, stel som en bildstod, följde med en hård blick den ståt­liga gestalten, där den försvann genom dörren — men då lilla Suzanne, ödmjuk och lydig, skulle till att följa sin mor, försvann det hårda uttrycket plötsligt, och i lady Blakeneys ögon kom nå­gonting vemodigt, som i sin barnsliga oskyldighet verkade nästan rörande.

Lilla Suzanne uppfångade denna blick. Den unga flickans ömsinta natur veknade för den vackra kvinnan, som ej var så myc­ket äldre än hon själv, och det dotterliga pliktmedvetandet beseg­rades av känslorna för den forna väninnan. I dörren vände hon om, sprang tillbaka till Marguerite, slog armarna omkring henne och gav henne en hjärtlig kyss.

Först därefter följde hon efter modern, och allra sist gick Sally med ett belåtet småleende på sitt rundkindade ansikte och en sista nigning för hennes nåd.

Suzannes impulsiva hjärtlighet verkade lösande och frigörande på den obehagliga spänningen. Sir Andrews ögon följde den täcka lilla gestalten, tills den försvunnit ur sikte, och därpå mötte de lady Blakeneys med oförställd munterhet.

Marguerite hade med en täckt affekterad åtbörd skickat en slängkyss efter damerna, då de försvunno genom dörren; sedan började ett gäckande smålöje spela kring den fina munnen.

— Åhå, står det så till! sade hon muntert. — Sir Andrew, har ni någonsin råkat en så obehaglig människa? Måtte jag ald­rig komma att se ut som hon, när jag blivit gammal!


39