Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marguerite.

parti triumferat, och här i England, ansikte mot ansikte med dessa tre flyktingar, som drivits ur sitt land, som måst fly för att rädda livet och förlorat allt vad århundraden av lyx givit dem — fram­för dem stod nu en fager ättling av samma republikanskt sinnade släkter, som kullstörtat en tron och utrotat en bördsadel, vars ur­sprung förlorade sig i svunna århundradens skugghöljda fjärran.

Hon stod där framför dem i all sin omedvetet utmanande skönhet och sträckte mot dem sin fina hand liksom om hon ge­nom denna enkla handling velat slå en brygga över de sista tio årens konflikter och blodsutgjutelse.

— Suzanne, jag förbjuder dig att tala till den där kvinnan, sade grevinnan strängt, i det hon lade en tillbakahållande hand på dotterns arm.

Hon hade talat på engelska, så att alla skulle höra och för­stå; de båda unga engelska herremännen såväl som den tarvlige värdshusvärlden och hans dotter. Den sistnämnda bokstavligen tappade andan av fasa över denna utlännings oförskämdhet, denna exempellösa fräckhet mot hennes nåd — som ju var engelska, nu när hon gift sig med sir Percy och umgicks med självaste prin­sessan av Wales...

Vad angår lord Antony och sir Andrew Ffoulkes, så kände de sig ytterst illa till mods, när de bevittnade denna avsiktliga förolämpning. Den ene av dem lät höra ett bönfallande, den andre ett varnande utrop, och ofrivilligt kastade båda en snabb blick mot dörren, varifrån en långsam och något släpig, men ej obe­haglig stämma redan förnummits.

Bland alla de närvarande voro Marguerite Blakeney och gre­vinnan de Tournay de enda, som förblevo skenbart oberörda. Den senare, rak, nackstyv och trotsig, med ena handen alltjämt på dot­terns arm, tedde sig som själva personifieringen av oböjlig rasstolt­het. För ögonblicket hade Marguerites intagande ansikte blivit lika vitt som den mjuka fichu, vilken låg svept kring hennes hals, och en skarp iakttagare skulle ha observerat, att handen, som höll den långa, rosettprydda promenadkäppen hårt omsluten, darrade en smula.

Men detta var endast för ett par sekunder. I nästa ögon­blick höjdes de fina ögonbrynen en smula, läpparna kröktes

38