Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En sprätt från 1792.

Det hade nu förflutit nästan ett år sedan sir Percy Blakeney, en av Englands rikaste ädlingar, föregångsmannen i fråga om nya moder och prinsens av Wales intime vän, hade förvånat den för­näma världen i London och Bath genom att från en av sina resor över till kontinenten ha med sig hem en vacker, förtrollande och spirituell fransyska som fru. Han, den sömnigaste, trögaste, mest brittiske av alla britter, som någonsin narrat en vacker kvinna att gäspa, hade på frieriets vädjobana erövrat ett avundsvärt pris, som, enligt vad alla krönikeskrivare intyga, eftersträvats av många be­undrare.

Marguerite S:t. Just hade gjort sin första début inom pari­siska artistkretsar just vid den tidpunkt, då den största samhälls­omvälvning, världen någonsin erfarit, timade inom Seinestadens murar.

Knappast adertonårig, i slösande mått utrustad med skönhet och talang, beskyddad endast av en ung, tillgiven bror, hade hon snart samlat omkring sig i sin förtjusande våning vid Rue Richelieu ett kotteri, lika lysande som det var exklusivt — det vill säga, exklusivt blott i ett enda avseende.

Marguerite S:t Just var av uppfostran och övertygelse repub­likan — »vi födas alla lika», var hennes valspråk. Olikhet i förmögenhetsvillkor var i hennes ögon blott en förtretlighet, på sin höjd en stor otur, och den enda olikhet hon erkände var den i begåvning. — »Pengar och titlar kunna ärvas», brukade hon säga, »men begåvning kan det inte alltid». — Och sålunda öppnade sig hennes magnifika salong endast för intelligens och originalitet, för snille och kvickhet, för tänkande män och talangfulla kvinnor. Och tillträdet dit betraktades snart inom intelligensens värld, vilken även vid denna period och under dessa upprörda tider ägde sitt rotfäste i Paris, som ett halvt infriat löfte om en blivande konstnärskarriär.

Begåvade män, förnäma män och till och med män av myc­ket hög samhällsställning bildade ett ständigt, lysande hov kring den förtrollande unga aktrisen vid Comédie Française, och hon gled genom det republikanska, revolutionära, blodtörstiga Paris likt en strålande komet, med en svans bakom sig av allt vad Europas intelligens hade som mest framstående och intressant.


41