Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En sprätt från 1792.

Omsider hände någonting högst förbluffande. Somliga logo överseende och kallade det ett excentriskt artistinfall, andra betrak­tade det som en klok försiktighetsåtgärd, så som den ena ovän­tade och förfärande händelsen timade efter den andra i Paris just vid denna tid, men det verkliga motivet till handlingen i fråga förblev dock en hemlighetsfull gåta. Huru som helst, en vacker dag, precis lik alla andra, gifte sig Marguerite S:t Just med sir Percy Blakeney, utan att ge sina vänner minsta vink därom, utan någon soirée de contrat, någon diner de fiancailles eller andra tillbehör till ett fashionabelt franskt bröllop.

Hur denne inskränkte, tröge engelsman någonsin blev in­släppt i den intelligenscirkel, vilken rörde sig omkring »Europas snillrikaste kvinna», som hennes vänner enhälligt brukade kalla henne — därom vågade ingen ens en gissning. Men malisen påstår ju, att en gyllene nyckel förmår öppna varje dörr.

Nog av, hon gifte sig med honom, och »Europas snillri­kaste kvinna» hade länkat sina öden vid denna »ohjälpliga idiot» Blakeney. Ej ens hennes förtroligaste vänner kunde tillskriva detta egendomliga steg något annat motiv än en ytterlig excentricitet.

De vänner, som verkligen visste någonting, hånskrattade åt tanken, att Marguerite S:t Just skulle ha gift sig med en narr en­dast för de materiella fördelars skull, som hon vann härigenom. De visste som ett faktum, att Marguerite S:t Just ej frågade efter pengar och ännu mindre titlar; dessutom fanns det minst ett halvt dussin andra män inom denna kosmopolitiska värld, vilka voro lika högättade, om också ej lika stenrika som Blakeney, och vilka skulle ha varit överlyckliga, om de fått skänka Marguerite S:t Just den ställning, som kunnat falla henne i smaken.

Vad sir Percy själv beträffar, så ansågs han allmänt vara totalt olämplig för det vanskliga värv han lagt på sina skuldror. Hans huvudbetingelse därför tycktes bestå uti hans blinda dyrkan av gemålen, hans stora rikedomar och den höga gunst, vari han stod vid det engelska hovet. Men londonsocieteten var av den me­ningen, att när man betänkte hans eget inskränkta förstånd, hade det varit klokare av honom att skänka de nyssnämnda, högst av­sevärda materiella förmånerna åt en mindre talangfull, mindre spi­rituell hustru.


42