En sprätt från 1792.
Den unge mannen rätade upp sin smärta gestalt till dess fulla längd och såg mycket stolt, ivrig och het ut, medan han höll blicken fäst på det sex alnars praktstycke av siden, sammet och spetsar, som representerade den store godsegaren sir Percy Blakeney.
— Kors, sir Andrew, sade Marguerite med ett av sina muntra, smittosamma skratt, titta på den roliga bilden — den engelska kalkonen och den franska ungtuppen.
Jämförelsen var ganska träffande, och den engelska kalkonen stirrade förbryllad på den lilla prydliga franska tuppen, som hotande kråmade sig framför honom.
— Jo, jag tackar jag, sade sir Percy slutligen, i det han åter satte monokeln för ögat och med oförställd förvåning fixerade den unge fransmannen, var sjutton har ni lärt er tala engelska?
— Monsieur! protesterade vicomten, något förbluffad över det sätt, varpå hans utmanande hållning upptogs av denne väldige rostbiffätare.
— Men jag försäkrar, det är underbart, fortfor sir Percy utan att låta sig bekomma, riktigt underbart! Eller vad säger du, Tony? Jag bedyrar, att jag visst inte kan pladdra franska med en sådan färdighet. Va’?
— Nej, det kan jag intyga, inföll Marguerite. — Sir Percy bryter så, att det riktigt skorrar i väggarna.
— Monsieur, återtog vicomten allvarligt, på ännu mer felaktig engelska, jag fruktar, att ni inte förstått. Jag erbjuder er den enda upprättelse, som är möjlig ädlingar emellan.
— Vad skulle då den bestå uti? frågade sir Percy flegmatiskt.
— I mitt svärd, svarade vicomten, som ännu var förbluffad, men dock omsider började förlora tålamodet.
— Ni är ju sportsman, lord Antony, sade Marguerite muntert, jag håller tio mot ett på den lille franske stridstuppen.
Men sir Percy stirrade under några sekunder sömnigt på vicomten under sina halvslutna, tunga ögonlock, kvävde så en ny gäspning, sträckte på sina långa lemmar och tog makligt ett par steg åt annat håll.
— Ert svärd, sa’ ni, muttrade han godmodigt. — Va’ hundra gubbar ska jag med ert svärd att göra, unge man?
46
