En sprätt från 1792.
Vad vicomten tänkte och kände i detta ögonblick, då den tjockhudade engelsmannen behandlade honom med sådan markerad oförskämdhet, skulle bli för vidlyftigt att skildra. Vad han sade, inskränkte sig till ett enda artikulerat ord, ty alla de andra kvävdes i hans strupe av den uppstigande vreden.
— En duell, monsieur, stammade han.
Blackeney vände sig om ännu en gång och tittade från sina sex alnars höjd ned på den hetlevrade lille fransmannen, men ej ens för ett ögonblick tycktes han förlora sin orubbliga godmodighet. Han skrattade sitt eget bullrande och fåniga skratt, stack ned sina långa, smala händer i ytterrockens rymliga fickor och sade makligt:
— En duell? Jaså, det är där skon klämmer! ... Ni är mig en blodtörstig ung man! Ska det prompt vara en duell? ... Ni vill göra ett knapphål till i min väst... Nej, min bäste herre, tillade han, i det han helt lugnt slog sig ned och sträckte ut sina långa, lata ben framför sig, jag befattar mig aldrig med dueller. Det är förbaskat ledsamma affärer, eller vad tycker du, Tony?
Vicomten hade helt visst hört glunkas om, att duellväsendet i England stävjats av lagen med mycket sträng hand. Men i alla fall var för honom, en fransman, vilkens begrepp om tapperhet och heder stödde sig på en skriven lag, som bakom sig hade många århundradens tradition, åsynen av en ädling, som faktiskt vägrade antaga en utmaning, någonting alldeles oerhört.
I sitt sinne undrade han, om han skulle slå den långbente engelsmannen i ansiktet och kalla honom kruka, eller huruvida ett dylikt beteende i en dams närvaro skulle anses oskickligt — då till all lycka Marguerite trädde emellan.
— Jag ber er, lord Tony, sade hon med den för henne utmärkande milda och melodiska stämman, vill ni inte vara så snäll och mäkla fred! Gossen här håller ju på att spricka av ilska, och rätt som det är kanske han flyger på sir Percy.
Hon skrattade sitt gäckande lilla skratt, vilket dock ej i minsta grad störde hennes mans självbelåtna sinnesro.
— Den brittiska kalkonen blir aldrig röd i kammen, sade hon. — Sir Percy kan anropa alla helgon och djävlar i kalendern och ändå hela tiden behålla sitt goda humör.
47
