I hemliga ärenden.
funnit sina övermän, just i dessa »plebejer», dem de så djupt föraktat.
Armand och Marguerite, båda intelligenta, tänkande varelser, omfattade med den hänförelse, som tillhörde deras år, revolutionens utopistiska läror, medan markisen de S:t Cyr och hans familj kämpade en förtvivlad kamp för att få behålla de privilegier, som i socialt hänseende placerat dem över deras medmänniskor. Och Marguerite, impulsiv, tanklös, ej beräknande följderna av sina ord och ännu kännande sveda efter den förolämpning markisen tillfogat brodern — Marguerite råkade få höra, inom sitt eget kotteri, att familjen S:t Cyr låg i högförrädisk korrespondens med Österrike i den förhoppningen att man skulle lyckas utverka kejsarens bistånd till stävjandet av den revolution, som höll på att bryta ut i deras hemland.
På den tiden behövdes det ej mera än en angivelse. Marguerites få ord angående markisen de S:t Cyr buro frukt inom tjugufyra timmar. Han blev arresterad. Hans papper undersöktes; i hans skrivpulpet anträffades brev från den österrikiske kejsaren, däri denne lovade att sända trupper mot Paris’ pöbel. Markisen anklagades för förräderi mot nationen och sändes till giljotinen, och även hans familj, hans hustru jämte sönerna, fick dela detta fasansfulla öde.
Marguerite blev helt förfärad över följderna av sina obetänksamma ord, men det stod ej i hennes förmåga att rädda markisen. Hennes eget kotteri, den revolutionära rörelsens ledare — alla upphöjde henne till hjältinna, och när hon lyckliggjorde sir Percy Blakeney med sin hand, fattade hon nog ej fullt, med hur stränga ögon han skulle betrakta denna synd, som hon ej begått av elakt uppsåt och som ännu tryckte tungt på hennes själ.
Hon gjorde en full bekännelse därav för sin man, litande på att hans blinda kärlek till henne, hennes egen obegränsade makt över honom snart skulle komma honom att glömma, vad som måhända låtit otroligt för ett engelskt öra.
Och det är sannt, att han allra först tycktes taga saken mycket lugnt; han såg i själva verket knappast ut att förstå innebörden av det hon berättade. Men vad som var ännu mera säkert,
59
