I hemliga ärenden.
var att efter den stunden förmådde hon ej spåra minsta skymt av den kärlek, som hon en gång trott vara odelat hennes.
Nu hade rämnan dem emellan alltmera vidgat sig, och sir Percy tycktes ha lagt åt sidan sin kärlek till henne, alldeles som han skulle ha gjort med en illasittande hanske. Hon försökte egga honom genom att vässa sin egen kvickhet och slagfärdighet mot hans tröga förstånd, sökte uppväcka hans svartsjuka, om hon ej förmådde kalla kärleken till liv, sökte reta honom att förgå sig mot henne, men allt förgäves. Han förblev densamme, alltid passiv, alltid maklig och trög, men alltid artig och den oföränderlige gentlemannen.
Hon hade allt vad världen och en förmögen äkta man kan skänka en vacker kvinna, men denna härliga sommarkväll, då »Måsens» vita segel småningom doldes av skymningens skuggor, kände hon sig mera ensam än den hemlöse vandringsmannen, som trött knogade framåt över de skrovliga hällarna.
Med ännu en tung suck vände Marguerite Blakeney ryggen mot havet och strandklipporna och gick långsamt tillbaka mot »Fiskarens vila».
I samma mån som hon närmade sig, förnams bullret från dryckeslaget allt högre och tydligare. Hon kunde urskilja sir Andrew Ffoulkes behagliga stämma, lord Tonys skallande skrattsalvor, hennes egen mans då och då inpassade, med släpig röst uttalade repliker.
Med ens såg hon, hur öde vägen låg och hur skuggorna tätnade omkring henne. Hon påskyndade sina steg — i nästa ögonblick såg hon en främling hastigt komma rakt emot sig. Marguerite höjde ej blicken från marken; hon var ej nervös, och Fiskarens vila» låg nu så nära, att man därifrån måste höra, om hon ropade.
Främlingen stannade, när han såg Marguerite komma gående, och just som hon skulle glida förbi honom, sade han i helt lugn ton:
— Medborgarinna S:t Just!
Marguerite uppgav ett litet rop av förvåning, då hon på detta sätt hörde sitt flicknamn uttalas. Hon såg upp mot den okände, och nu med ett utrop av oförställd glädje räckte hon honom hjärtligt båda sina händer.
60