I hemliga ärenden.
Chauvelin tog sig åter en pris snus. Han tycktes mycket begiven på detta fördärvliga snusande, som vid denna tid var så allmänt utbrett i Frankrike. Måhända fann han även i snusandet ett slags slöja, varunder han maskerade de snabba, sluga blickar, varmed han sökte tränga in i själen på dem, med hvilka han kom i beröring.
— Ingen under, upprepade han med samma galanteri som nyss, att den livligaste hjärna i Europa ansättes av ennui.
— Jag hoppades, att ni hade ett recept mot den sjukdomen, min lille Chauvelin.
— Hur kan jag hoppas lyckas, där sir Percy Blakeney misslyckats!
— Skola vi tills vidare lämna sir Percy ur räkningen, min käre vän? sade hon torrt.
— Ack, min nådigaste väninna, förlåt mig, men just det faller sig ganska svårt, sade Chauvelin, medan hans ögon, skarpa som en spejande rävs, åter sköto en hastig blick på Marguerite. — Jag har ett ypperligt recept mot den värsta form av ennui, som jag med förtjusning skulle ha meddelat er, såvida inte —
— Nå?
— Sir Percy finns ju.
— Vad har han att skaffa därmed?
— Rätt mycket, fruktar jag. Det recept jag skulle vilja förorda, min nådigaste, är av ett högst plebejiskt innehåll. Det lyder: arbeta!
— Arbeta!!
Chauvelin såg länge och prövande på Marguerite. Det tycktes, som om hans ljusa, skarpa ögon läste varenda en av hennes tankar.
De voro ensamma med varandra; aftonluften rördes ej av en enda fläkt, och deras låga viskningar dränktes i det buller, som kom från skänkrummet. Icke desto mindre steg Chauvelin ett litet stycke ut ur valvet och kastade en snabb och skarp blick om kring sig. När han såg, att ingen fanns inom hörhåll, trädde han ånyo tätt intill Marguerite.
— Vill ni göra Frankrike en liten tjänst, citoyenne? frågade han med en plötslig förändring i sitt väsen, som gav det magra, rävliknande ansiktet en säregen prägel av allvar.
63
