Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I hemliga ärenden.

— Kära hjärtanes, utbrast hon i lätt ton, vad ni i en hast har fått för en allvarlig min på er!... Jag vet sannerligen inte, om jag har lust att göra Frankrike den där lilla tjänsten... Det beror i alla händelser på vad sorts tjänst det — eller ni — begär.

— Har ni någonsin hört talas om den Röda nejlikan, citoyenne S:t Just? frågade Chauvelin utan någon inledning.

— Hört talas om Röda nejlikan? genmälde hon med ett klingande skratt. — Ja, det må ni tro! Vi tala ju knappt om nå­gonting annat... Vi ha hattar à la Röda nejlikan, våra hästar heta Röda nejlikan, på prinsens av Wales supé häromaftonen serverades det en »soufflé à la Röda nejlikan»... Ack, tillade hon muntert, härom dagen beställde jag mig hos min sömmerska en blå klän­ning, garnerad med grönt, och tror ni inte, att människan tvärt kallar den »à la Röda nejlikan»!

Chauvelin hade ej rört sig, medan hon muntert pladdrade på; han gjorde ej ens något försök att tysta henne, då hennes melodiska röst och klingande skratt gåvo eko i den stilla afton­luften. Men han förblev allvarsam, trots hennes munterhet, och hans klara, skarpa och hårda röst återtog i en ton, som om han undervisat ett läraktigt barn:

— När ni alltså hört talas om denna gåtfulla personlighet, citoyenne, måste ni också ha anat och förstått, att den man, som döljer sin identitet under denna egendomliga psevdonym, är den bittraste fiende till vår republik, till Frankrike... till män sådana som Armand S:t Just.

— Ack ja, sade hon med en lustig liten suck, det tror jag nog han är... Frankrike har många bittra fiender i dessa dagar.

— Men ni, citoyenne, är en Frankrikes dotter och borde vara redo att hjälpa ert land i ögonblick av trängande fara.

— Min bror Armand ägnar hela sitt liv åt Frankrike, gen­mälde hon stolt; vad mig beträffar, kan jag ingenting göra... här i England...

— Jo, visst kan ni det, bad han ännu allvarligare, medan det snipiga, rävliknande ansiktet plöstligt blev sympatiskt och fullt av värdighet. — Här i England, citoyenne, är ni den enda, som kan hjälpa oss!

Han kastade en snabb blick omkring sig och fortfor lidelsefullt:


64