Ett nattligt dåd.
vägrar absolut att befatta mig med något smutsigt handtverk för er skull — eller för Frankrikes. Ni har andra medel till ert förfogande; dem får ni använda, min vän.
Och utan att bevärdiga Chauvelin med ännu en blick, vände Marguerite Blakeney honom ryggen och steg direkte in i värdshuset.
— Detta är nog inte ert sista ord, citoyenne, sade Chauvelin, då en ljusflod från förstugan kastade sitt sken över den eleganta, dyrbart klädda gestalten. — Vi råkas väl i London, hoppas jag!
— Vi råkas troligen i London, svarade hon, talande över sin axel, men detta är mitt sista ord.
Hon slog upp dörren till värdshussalen och försvann ur sikte för honom. Han stod kvar ett par ögonblick under portvalvet och tog sig en pris snus. Han hade fått en uppsträckning och blivit avsnäst, men hans listiga, rävlika ansikte såg varken snopet eller nedslaget ut. Tvärtom, ett egendomligt leende, halvt sarkastiskt, uteslutande belåtet, spelade omkring de tunna läpparna.
IX.
Ett nattligt dåd.
En underskön, stjärnljus natt hade följt på den regndigra dagen — en sval, balsamisk sensommarnatt, äkta engelsk i sitt inbegrepp av fuktighet och doft från våt mylla och drypande lövverk.
Den präktiga vagnen, dragen av fyra bland de finaste fullblod i England, hade rullat åstad utmed Londonvägen, med sir Percy Blakeney på framsätet, hållande tömmarna i sina kvinnligt smala händer. Bredvid honom satt lady Blakeney insvept i dyrbart pälsverk.
En femtio kilometers åktur en stjärnljus sommarnatt! Marguerite hade med förtjusning dröjt vid tanken... Sir Percy älskade att köra; hans fyra fullblod, som skickats ned till Dover för ett par dagar sedan, voro just lagom livliga och bångstyriga för
68
