Ett nattligt dåd.
Lord Antony gick tvärs över rummet och fram till dörren, som han utan ett ögonblicks besinning slog upp. I samma sekund fick han ett bedövande slag rakt i pannan, så att han häftigt for tillbaka inåt rummet. Samtidigt hade den krypande, ormlika skepnaden i mörkret hoppat upp och bakifrån störtat sig över den ingenting anande sir Andrew, som han fällde till golvet.
Allt detta hände inom den korta tidrymden av endast några sekunder, innan vare sig lord Antony eller sir Andrew hade tid eller möjlighet att uppge ett skrik eller göra det minsta motstånd. Vardera greps av tvenne män, en tjock halsduk virades hårt om deras mun, och de bundos ihop rygg emot rygg, med armar, händer och ben säkert fjättrade.
En man hade under tiden sakta stängt dörren; han bar mask för ansiktet och stod nu orörlig, medan de andra fullbordade sitt värv.
— Färdigt, citoyen! sade en av männen, i det han kastade en sista blick på de band, som höllo de båda unga männen säkert fängslade.
— Gott, svarade mannen vid dörren. — Genomsök nu deras fickor och lämna mig alla papper ni träffar på.
Befallningen åtlyddes snabbt och tyst. Sedan den maskerade mannen bemäktigat sig alla papperen, lyssnade han några sekunder för att förvissa sig om att allt var tyst inne på värdshuset. Synbarligen övertygad om, att det lömska, nidingsdådet ej bevittnats av någon, öppnade han ännu en gång dörren och pekade befallande nedåt korridoren.
De fyra männen lyfte upp lord Antony och sir Andrew från golvet, och lika sakta och ljudlöst som de kommit buro de de båda hjälplösa unga ädlingarna ut ur värdshuset och bortåt den kolmörka landsvägen mot Dover.
Inne i skänkrummet stod den maskerade ledaren av det dumdristiga företaget och genomögnade hastigt de stulna papperen.
— Inte ett dåligt dagsverke på det hela taget, muttrade han, i det han lugnt tog av masken, varvid hans djuptliggande, listiga ögon glittrade i det röda eldskenet. — Intet något dåligt dagsverke!
Han öppnade ännu ett par brev ur sir Andrew Ffoulkes’
74
