I operalogen.
annotationsbok och genomögnade uppmärksamt den lilla papperslappen, som de båda unga männen nätt och jämt hunnit läsa. Men särskilt ett brev, undertecknat Armand S:t Just, tycktes bereda honom synnerlig tillfredsställelse.
— Armand S:t Just en förrädare i alla fall... mumlade han. — Nu, min nådigaste lady Blakeney, tillade han med ett elakt uttryck i sitt snipiga ansikte, tror jag nog, att ni kommer att hjälpa mig med att söka efter den Röda nejlikan.
X.
I operalogen.
Det var en av galaföreställningarna på Covent Gardenteatern i London, den första under säsongen detta minnesvärda nådens år 1792.
Teatern var proppfull, både i de eleganta orkesterlogerna och på parterr, så väl som på de enklare platserna och på raderna högre upp. Glucks »Orfevs» utövade en stark dragningskraft på den mera finbildade delen av publiken, medan världsdamerna, en lysande och brokigt klädd församling, tilltalade deras ögon, som endast föga frågade efter »denna nyaste import från Tyskland».
Selina Storace hade efter sin stora aria blivit vederbörligen applåderad av sina talrika beundrare, och Benjamin Incledon, damernas förklarade gunstling, hade rönt särskilt nådigt erkännande från den kungliga logen. Nu gick ridån ned efter andra aktens praktfulla final, och publiken, vilken liksom förtrollad lyssnat till den store maëstrons tjusande toner, tycktes samfält draga en lång suck av tillfredsställelse, innan den släppte lös sina hundratals ystra och lättfärdiga tungor.
I de eleganta orkesterlogerna sågos många välbekanta ansikten. Herr Pitt, överhopad av statsomsorger, fann en kortvarig förströelse i aftonens musikunderhållning; prinsen av Wales, godmodig, fetlagd, en smula tarvlig och vardaglig till sitt yttre, gick omkring från loge till loge och tillbragte några minuter här och där hos sina förtrognare vänner.
75
