Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I operalogen.

Marguerite älskade lidelsefullt musik, och hon njöt med hela sin själ av »Orfevs» i afton. Levnadslust talade med det tydli­gaste språk ur det ljusa unga ansiktet, den tindrade ur de glada blå ögonen och gav glans åt leendet, som lekte kring läpparna.

Hon var ju dock endast tjugufem år, ännu i sin ungdoms fagraste blomma, en lysande vänkrets’ avgudade älskling, firad, uppvaktad, bortskämd. Och för två dagar sedan hade »Måsen» återvänt från Calais, medförande underrättelsen, att hennes älskade bror välbehållen kommit i land, att hans tankar voro hos henne och att han för hennes skull lovade vara försiktig.

Vad under då, att hon för ögonblicket lyssnade till Glucks lidelsefulla harmonier, glömde sina brustna illusioner, glömde sina svunna kärleksdrömmar, glömde till och med den tröga, godmo­diga nolla, som gottgjort sin brist på intelligens och esprit genom att överösa henne med rikedomens håvor.

Han hade suttit kvar hos henne i logen så länge etiketten så fordrade, görande les honneurs för hans kungliga höghet och den härskara av beundrare, som oavlåtligt strömmade till för att ägna modets drottning sin hyllning. Nu hade sir Percy avlägsnat sig, antagligen för att uppsöka några själsfränder. Marguerite und­rade ej ens, vart han gått — det rörde henne så föga.

Själv hade hon haft ett helt litet hov omkring sig, bestående av Londons jeunesse dorée, och hade just avfärdat dem alla, enär hon för en liten stund ämnade vara ensam med Gluck.

En låg knackning på dörren gjorde slut på hennes nöje.

— Kom in, sade hon med någon otålighet, utan att se på inkräktaren.

Chauvelin, som avvaktade sitt tillfälle, hade märkt, att hon var ensam, och nu, utan att invänta det otåliga »kom in!» trädde han sakta in i logen och stod i nästa ögonblick bakom Marguerites fåtölj.

— Ett ord med er, citoyenne, sade han lugnt.

Marguerite vände sig hastigt om med en oro, som ej var helt och hållet låtsad.

— Kors så ni skrämde mig, sade hon med ett tvunget litet skratt, er närvaro är allt annat än önskad. Jag vill lyssna till Gluck och har alls ingen lust att prata.


80