I operalogen.
— Men detta är mitt enda tillfälle, sade han med samma låga stämma.
Han drog en stol tätt bakom henne — så nära intill henne, att han kunde viska i hennes öra, utan att störa åhörarna i logerna runt omkring och utan att ses i logens mörka bakgrund.
— Detta är mitt enda tillfälle, upprepade han, då hon ej bevärdigade honom med något svar. — Lady Blakeney är alltid så omgiven så uppvaktad av sitt hov, att den, som ingenting annat är än en gammal vän, har mycket klena utsikter...
— Jag försäkrar er, återtog hon otåligt, då får ni vänta på något annat tillfälle. Jag skall gå på lord Grenvilles bal i afton efter operan. Det skall väl ni med. Då skall jag skänka er fem minuter...
— Tre minuter på tu man hand i den här logen är fullt tillräckligt för mig, svarade han saktmodigt, och jag tror, att ni skulle göra klokt uti att lyssna till mig, citoyenne S:t Just.
Marguerite ryste ofrivilligt till. Chauvelin hade ej höjt sin röst över en viskning, och han tog sig nu helt lugnt en pris snus. Men det fanns dock någonting i hans hållning, någonting i de ljusa, rävsluga ögonens uttryck, som tycktes isa blodet i hennes ådror, på samma sätt som åsynen av någon hittills ej anad fara skulle ha gjort.
— Skall det där vara en hotelse, citoyen? frågade hon slutligen.
— Visst inte, min nådigaste, bara en pil, skjuten rätt ut i luften.
Han bidade ett ögonblick, likt katten, som ser en råtta kila förbi — han sitter där på huk, färdig att taga språnget och dock väntande med grym förnöjelse, tills han tycker ögonblicket är inne att störta sig över offret.
Omsider sade Chauvelin lugnt.
— Er bror, S:t Just, är i fara.
Ej en muskel rörde sig i det vackra ansiktet framför honom. Han kunde endast se det i profil, ty Marguerite tycktes ha blicken oaflåtligt fästad på scenen, men Chauvelin var en skarp iakttagare; han märkte det plötsligt stirrande uttrycket i ögonen, hur linjerna hårdnade kring munnen och hur den vackra, behagfulla gestalten hastigt liksom stelnade till.
