I operalogen.
Marguerite hade åhört honom med oförställd otålighet; hon ryckte nu på axlarna och sade:
— Ni tråkar ut mig. Har jag inte redan sagt er, att jag varken frågar efter era intriger eller efter Röda nejlikan. Och hade ni inte dragit in min brors namn...
— Bara en liten smula tålamod, citoyenne, fortfor han utan att låta sig bekomma. — Två herrar, lord Antony Dewhurst och sir Andrew Ffoulkes, befunno sig på »Fiskarens vila» samma afton.
— Det vet jag. Jag råkade dem där.
— För mina spioner voro de redan kända som medlemmar av denna fördärvliga liga. Det var sir Andrew Ffoulkes, som ledsagade grevinnan de Tournay och hennes barn över Kanalen. När de båda unga herrarna voro ensamma, beredde sig mina utskickade tillträde till värdshussalen, bundo de bägge riddersmännen och lade kavle i munnen på dem, togo från dem vad papper de hade och lämnade dessa senare åt mig.
Inom ett ögonblick hade hon anat faran. Papper?... Hade Armand varit oförsiktig...
Blotta tanken slog henne med namnlös fasa. Ändock ville hon ej låta denne man se, att han förmått injaga fruktan hos henne, och hon lät höra ett trotsigt skratt.
— Er tilltagsenhet övergår snart alla gränser, sade hon. — Överfall och rån — i England — i ett överfullt värdshus! Era karlar hade ju kunnat bli tagna på bar gärning!
— Än sedan? De äro barn av Frankrike och ha fostrats av er ödmjuke tjänare. Om de blivit tagna, skulle de ha gått till fängelset, till och med till galgen, utan att prata ett ord bredvid munnen. Men försöket var väl värt risken. Ett överfullt värdshus är en tryggare plats för dylika manövrer än ni tror, och mitt folk har erfarenhet.
— Nå, de där papperen? frågade hon vårdslöst.
— De ha visserligen upplyst mig om vissa namn... vissa mått och steg... nog, tror jag, för att för ögonblicket avvända deras tilltänkta kupp. Men tyvärr endast för ögonblicket, och dessa papper ha ej gjort mig klokare på Röda nejlikans identitet.
— Nå, då äro vi ju alldeles där vi voro förut, genmälde
83
