I operalogen.
— Om jag lovar hjälpa er i den här saken, Chauvelin, sade hon i vänlig ton, vill ni då ge mig brevet från Armand?
— Om ni lämnar mig värdefullt biträde i afton, citoyenne, svarade han med ett sarkastiskt löje, skall jag ge er det där brevet — i morgon.
— Ni litar inte på mig?
— Jag litar obetingat på er, min nådiga, men Armands liv är förbrutet till hans land — er tillkommer det att återköpa det.
— Jag kanske blir alldeles oförmögen att hjälpa er, bönföll hon, även om jag vore aldrig så villig...
— Det skulle verkligen vara ledsamt, genmälde han lugnt. — För er skull — och för S:t Justs.
Marguerite ryste. Hon kände, att av denne man kunde hon ej vänta något förbarmande. Allsmäktig som han var, hade han den älskade broderns liv i sin hand. Hon kände honom alltför väl för att ej veta att han, om han förfelade sina egna syftemål, skulle vara utan förskoning.
Hon började frysa trots teatersalongens tryckande atmosfär. Musikens klangfagra harmonier tycktes nå henne som från ett fjärran land. Hon drog upp sin dyrbara spetsschal kring axlarna och satt tyst och som i en dröm med blicken stelt riktad på den strålande scenen.
Under några ögonblick svävade hennes tankar från den älskade brodern, som befann sig i fara, till den andre mannen, som även han hade anspråk på hennes förtroende och hennes tillgivenhet. Hon kände sig ensam och rädd för Armands skull; hon längtade att få söka tröst och råd hos någon, som förstod att hjälpa och hugsvala.
Sir Percy Blakeney hade en gång älskat henne; han var ännu hennes make, varför skulle hon stå ensam i denna förfärliga prövning? Han hade mycket litet hjärna, det är sannt, men han hade så mycket mera muskler. Om hon använde sitt kloka förstånd och han satte till sin manliga kraft och oförskräckthet — helt säkert skulle de kunna i förening överlista den sluge ränksmidaren och rädda Armand S:t Just undan hans hämdgiriga händer, utan att därför utsätta den ädle anföraren för den lilla tappra hjälteskaran för någon risk... Sir Percy kände S:t Just så väl,
88
