I operalogen.
gisslan har ni också, om jag inte lyder... Ni tycker det är enkelt — jag gör det inte.
— Men, citoyenne, jag erbjuder er ju ett tillfälle att rädda den bror, ni älskar, för följderna av hans egen dårskap.
Marguerites drag fingo ett blidare uttryck, och hennes ögon voro fuktiga, då hon slutligen viskade, halvt för sig själv:
— Den enda varelse i hela världen, som älskat mig uppriktigt och troget... Men vad vill ni då jag skall göra, Chauvelin? sade hon, med den djupaste förtvivlan i sin tårdränkta röst. — I min nuvarande ställning är det ju nästan omöjligt.
— Jo, citoyenne, återtog han, just som lady Blakeney blir ni inte föremål för någon människas misstanke.
Hans stämma hade nu fått ett torrt och skoningslöst tonfall, och man såg, att han var otillgänglig gentemot denna ångestfulla, barnsliga vädjan, som skulle ha kunnat smälta ett hjärta av sten.
— Med er hjälp i afton, återtog han, kan jag — vem vet — äntligen lyckas fastställa Röda nejlikans identitet... Ni skall ju gå på den där balen... Hav ögonen med er där, citoyenne, se er om och lyssna... Ni kan underrätta, mig, om ni hör ett enda lösryckt ord eller en viskning... Ni kan ge akt på envar, som lord Antony Dewhurst eller sir Andrew Ffoulkes talar till. Ni är nu absolut höjd över misstanke. Röda nejlikan kommer att vara på lord Grenvilles bal i afton. Tag reda på vem det är, och jag ger er Frankrikes ord på, att intet ont skall vederfaras er bror.
Chauvelin satte kniven för hennes strupe. Marguerite kände sig insnärjd i ett nät, varur hon ej kunde hoppas undslippa. Det var en dyrbar pant man hade på hennes underkastelse och lydnad, ty hon visste, att denne man aldrig skulle nedlåta sig till en tom hotelse. Armand var utan tvivel redan angiven för allmänna välfärdsutskottet som en av de misstänkta; han skulle ej få tillåtelse att lämna Frankrike ånyo, och Chauvelins oblidkeliga arm skulle ofelbart nå honom, om han vågade trotsa och systern vägrade lyda.
Ett ögonblick hoppades hon — på kvinnosätt — ännu kunna uppskjuta det slutliga avgörandet. Den som vinner tid, vinner allt!... Hon sträckte ut handen mot denne man, som hon nu fruktade och hatade.
87
