P. A. Säve och restes på sin nuvarande plats, strax inom kyrkogårdsmuren rakt väster om kyrkans västra (hufvud-) portal. Stenen har senare försetts med ett skyddstak, ritadt af ingeniör Algot Friberg i Jönköping, och något af 1900-talets första år anbraktes löstagbara väggar och dörrar mellan skyddstakets stolpar.
Och så i all korthet en redogörelse för hufvuddragen af den vetenskapliga bearbetning, som egnats inskriften under tidernas lopp.
Redan vår äldste runforskare, Johannes Thomæ Bureus, har aftecknat hvad som då syntes af inskriften; hans teckning är utgifven första gången i Monumenta Sveo-Gothica hactenus exsculpta nr 5 (1624) och på nytt af H. Curio 1664 under nr 46. I slutet af 1600-talet utfördes en ny teckning, signerad af J[ohan] H[adorph] och J. L[andsberg] och utgifven 1750 af Joh. Göransson i Bautil som nr 913.
Bautils teckning translittereras af J. G. Liljegren i hans Runurkunder nr 2028, Sthm 1833. Liljegren har riktigt dechiffrerat runorna, men synes dock tveka om ljudvärdet af ᚽ, som på teckningen stundom återges med i, stundom med h-runa. Hans orduppdelning visar, att han inte just förstått mer än dedikationsformeln.
Om prosten Hedmarks teckning är taladt strax ofvan.
Så gjorde P. A. Säve samtidigt med att stenen uttogs ur nya kyrkans vapenhusvägg och restes på sin nuvarande plats, alltså år 1862, en ny teckning af stenens samtliga sidor, hvilken publicerades af Stephens ONRM I, 230. Stephens ger en tolkning af nästan hela inskriften. Jag skall icke uppehålla mig vid den. Den är som det mesta han gjort i runtolkning synnerligen dilettantmässig. Enstaka lyckliga infall drunkna i mängden af lösa huggskott och spekulationer. En föreställning om värdet af hans tolkning ger det faktum, att han läser ᚽ-runan som e — ett tillbakasteg alltså från Liljegren, som var inne på riktig väg. Ett prof på hans öfversättning må vara nog: »efter Uamuth stå dessa runor. Nuarin hans fader ristade dem efter sin af ödet dömde son för den sakens skull och för minnet, på det att evigt må fortlefva segrarens ära.» Enstaka delar af inskriften tolkas däremot på ett förtjänstfullt sätt af Hans Hildebrand i Svenska folket under hednatiden, Sthm 1866.
År 1872 gjordes en ny teckning af C. F. Lindberg under inseende af Hans Hildebrand.
År 1878 utkom Sophus Bugges »Tolkning af runeindskriften på Rök- stenen i Östergötland» (Antiqvar. Tidskrift V). Detta arbete bildar epok
