KAP. I. — UR RÖKSTENENS OCH RÖKSTENSFORSKNINGENS HISTORIA.
Rökstenen finns icke mer på sin ursprungliga plats, en omständighet, som säkerligen i sin mån ökat de redan i och för sig betydande svårigheter, som forskaren har att öfvervinna för att nå fram till en sannolik tolkning af den till större delen fullkomligt enastående inskriften.
När den äldst omtalas, sitter eller rättare ligger den inmurad i väggen till den kyrkbod, i hvilken den i äldre tid in natura till kyrkan inflytande tionden förvarades. Här omnämnes den af Bautil under nr 913 år 1750, af C. Fr. Brooeman »Beskrifning öfver de i Östergötland befintliga städer, slott, socknekyrkor» etc. Norrköping 1760. Ett »inventarium af forntida minnesmärken i Rök 1829», hvilket förvaras i antikv.-topogr. arkivet i Statens historiska museum, tillägger, att stenen var inmurad i östra väggen af boden. Den var på denna tid placerad så, att framsidan med minnesinskriften vette utåt, hvilket framgår af de teckningar och läsningar, som gjorts tid efter annan alltsedan Bures dagar.
År 1843 i juni refs tiondeboden, och då kom man under fund med att stenens alla fem ytor voro täckta af inskrifter. Prosten Hedmark tog en teckning af de dittills dolda sidorna, hvarpå man åter murade in stenen, nu i den nya kyrkans vapenhus, innantill i södra väggen, Stephens Oldnorth. Run. Mon. I, 228. Den nyssnämnda teckningen, hvaraf exemplar förvaras i Statens hist, museum, är af intresse därför, att den visar, att de af allt att döma tämligen färska skadorna i baksidans högra kant längs skärningslinien mellan denna sida och vänstra smalsidan redan funnos, när teck- ningen togs. Sannolikt ha de uppstått då stenen bröts ut ur bodväggen.
I vapenhusets södra innervägg — fortfarande med framsidan utåt — satt stenen till 1862, då den på initiativ af Stephens och på uppdrag af Vitterhets-Akademien uttogs under ledning af antikvitetsintendenten
