åtskilliga i saga och sång hemmahörande hjältedåd. En strof af dessa gamla dikter blef oförändrad upptagen i inskriften.
Bugge afböjer också en mening af Schück i Sv. litteraturhistoria sid. 29 f., att inskriften skulle vara ett sammandrag på prosa af en åminnelsedikt öfver Våmod.
Under de närmaste åren såg åter en rad afhandlingar och uppsatser om Rökstenen dagen. Här må nämnas sådana af Viktor Rydberg, Henrik Schück, O. v. Friesen, Fr. Läffler, E. Brate m. fl.
Kommer så ändtligen Bugges tredje stora afhandling om Rökstenen: Der Runenstein von Rök, Sthm 1910. Den förelåg i manuskript vid Bugges död och utgafs af Magnus Olsen med bidrag af Axel Olrik och Erik Brate. Bugges uppfattning af inskriftens plan och hufvudinnehåll finnas angifna 152 f. och 150 f. Bugge anser fortfarande, att hufvudinskriften utgöres af det parti, som är skrifvet med svensk-norska runor i vertikala rader på fram- och baksidorna. Denna hufvuddel handlar direkt om Våmod och om hans stordåd; vertikala raderna 5-8, de båda horisontallinierna på framsidan och högra smalsidan säga oss, att han i själfva verket var den återfödde Theoderik den store. I de delvis med lönrunor skrifna horisontala raderna på baksidan upptill och på vänstra smalsidan omtalas, att Våmod är en afkomling till Tor.
Partierna med äldre runor och korsen på topp- och baksidan handla om ristaren. Först nämnes runristarens fader (Ingvald) och antydes hans födelse, därpå nämnes ristarens eget namn (Biari).
Under det sista decenniet (efter 1910) har, utom en del populära uppsatser, utgifvits studier öfver Rökstenen af H. Schück, H. Pipping, A. Kock, Hj. Lindroth, Erik Brate m. fl.
En läsning, tolkning och kommentering i sammandrag, men behandlande hela inskriften, ger den sistnämnde under nr 136 i Östergötlands runinskrifter, Sthm 1918. Han ansluter sig här i det stora hela till Bugges läsning och tolkning, liksom i allmänhet de göra, som yttrat sig om Rökinskriften. I detalj opponerar han mot Bugge och söker ett nytt ledande motiv i inskriftens sammanhang liksom han på ett nytt sätt motiverat det märkliga hoppet i framställningens gång från ett fall nr 3 till ett fall nr 12, som Bugges läsningsordning medför. Men detta hans förslag är afgjordt i sannolikhet underlägset Bugges och står ännu mera tillbaka för Schücks senaste i III. sv. litt.-hist. 2 s. 71 ff. framställda modifikation af sin äldre uppfattning om den egendomliga inskriftens inre sammanhang.
