Schück anser nu (1911), att Rökstenen återger i prosaiskt sammandrag ett genealogiskt kväde af ungefär Ynglingatals eller Haleygiatals typ. Våmod tillhörde en berömd östgötasläkt, och när han afled ung, har han hedrats med ett kväde, som uppräknar hans lysande anor. Denna dikt var för lång att huggas i sten, men fadern hade velat föreviga den i graniten och var för den skull nödsakad att öfverföra den till prosa och göra betydliga uteslutningar.
Sedan min föreliggande afhandling i sina hufvuddrag och flesta detaljer var utarbetad, hade prof. H. Pipping vänligheten att tillställa mig »Om runinskriften på Rökstenen» i Acta societatis scientiarum fennicæ, Tom xlix, nr 1. Pipping behandlar här med ingående kritik och polemik en hel del ställen i inskriften. Han behandlar också frågor af generell vikt som de magiska talförhållandena. Det är dock endast i mycket ringa mån som de resultat jag kommit till sammanfalla med eller likna de meningar, Pipping här för första gången framställer eller fortfarande häfdar. Pipping bygger fortfarande i hufvudsak på Bugges läsningar och läsningsföljd. Han söker genom eljest okända dubbelläsningar af flera efter hvarandra följande runor nå fram till ristarens mening. Men denna blir på detta sätt i så hög grad invecklad och konstlad, att man redan på den grund ofta måste förkasta Pippings tolkningar. I det följande får jag här och där anledning att beröra de meningar, som i afhandlingen göras gällande, men ofta finner jag detta. onödigt, då de omöjligen kunna bestå, om den positiva bevisning jag bringar för min åskådning befinnes vara riktig.
Alla hittills gjorda förslag till tolkning af Rökinskriften bygga — såsom jag redan framhållit — på Bugges i hans tre afhandlingar gifna grund. De antaga den af honom framställda ordningsföljden af inskriftens olika afdelningar som den rätta; likaså i hufvudsak hans upplösning af lönrunorna; de läsa på tvifvelaktiga ställen inskriften som han föreslagit t. ex. tua[ʀua]lraubaR; de ansluta sig i flertalet enskildheter till hans tolkning af inskriftens olika delar, så t. ex. till hans för helhetsuppfattningen af inskriftens innebörd betydelsefulla tolkning af þiaurikʀ som Theoderik den store och hraiþkutum som östgoter. Deras uppfattning af det inre sammanhanget slutligen är i grund och botten med Bugges mer eller mindre befryndad.
Bugges första afhandling var ett storslaget framsteg; den gaf oss en tolkning af stenens flesta enskildheter, som om de också på många punkter, främst af Bugge själf men också af andra forskare, senare ersatts med nya
