II: FLOCK 3.
raiþ har tolkats på två sätt: 1) = fvn. reið, 2) = fvn. réð. I Rök III s. 151 lemnar Bugge öppet hvilkendera tolkningen som är den rätta. Så också Brate ib. s. 301.
Bugge framhåller att, om raiþ = fvn. reið 'red', då bör strantu, som styres af raiþ, vara ack., ty fvn. ríða liksom fsv. riþa styr vägen i ackusativ t. ex. ríða móður brautir Vaf. 47, fsv. ridhom ... wara erikzgatu. Kan alltså strantu vara ackusativ? Bugge finner det betänkligt och stridande mot Rök-inskriftens hela språkform att antaga, att vi här skulle ha grundformen med osynkoperadt u till det litterära fvn. strǫnd ack. sg. f. Efter lång rotstafvelse bör — menar Bugge — u redan på Rök-inskriftens tid vara synkoperadt, fastän det kvarstår efter kort rotstafvelse t. ex. sunu. Emellertid kan man icke vara så viss på, att -u efter lång rotstafvelse bortfallit, då Leiden-runraden (trol. från tiden 825-850 och sålunda ungefär samtidig med Rökinskriften) ännu har raiþu = fvn. reið f. och sulu = fvn. sól. Nu är det emellertid enligt min mening mycket tvifvelaktigt, om någonsin en urn. ack. sg. på -u funnits hos ō-stammarna. Den ursprungliga ändelsen var urn. nasaleradt ō, hvilket bevaradt borde ha gifvit fvn. -a och äfven på Rökstenen -a, en ändelse, som finns kvar hos det starkt böjda adjektivet. När vi i litterär tid träffa en ändelselös form fvn. sól, rún, så beror detta på inflytande från de fem. i-stammarna, som efter i-synkopen lånat sin ack. till ō-stammarna, liksom ō-stammarna lånat sin nom. sg. till i-stammarna, så att i- och ō-stams-femininerna sedan vikingatiden fått en i stort sedt gemensam singularböjning, hvilkens normaltyp är tillkommen genom kompromiss mellan båda deklinationerna. Den litterära ack. sg. hos ō-stammarna utgår sålunda från i-stammarna och har aldrig haft något -u i ändelsen. När den litterära formen hos ord med a i roten är strǫnd med u-omljud, beror detta på en utjämning nom. bón: ack. bón (bøn : bøn) = nom. strǫnd: ack. x; x = strǫnd. Men denna utjämning kan ej ha försiggått, förrän ett flertal fem. i-stammar fått samma form i nom. och ack., och detta kan ej ha inträffat förr än efter i-synkopen i i-stammarnas ack. och u-synkopen i ō-stammarnas nom.
Ännu en möjlighet för att i urnordisk tid existerat en ack. sg. *strandu bör tagas under ompröfning. Formen skulle nämligen kunna tänkas vara uppkommen genom inflytande från de fem. enstafviga konsonantstammarna, där t. ex. fvn. nótt = got. nahts urn. bör i ack. ha lydt *nahtu. Men vid
