tiden före och omedelbart efter synkopen af obetonade ändelsevokaler var skiljaktigheterna mellan ō-stammarnas och de enstafviga fem. konsonant-stammarnas böjning framför allt i sing, men äfven i pl., så stora, att det är blott föga sannolikhet för, att ō-stammarna skulle genom inflytelse från konsonant-stammarna ha mottagit en ack. på -u.
strąntu kan sålunda icke gärna vara ack. Återstår alltså, att det är
dat. F. Jónsson har föreslagit, att dativ här fungerar som lokativ. raiþ
skulle alltså kunna tilläggas betydelsen ’red’, och uttrycket i sin helhet
skulle betyda 'red fram öfver Hreidhafvets strand'. De paralleller, som
man framdragit till ett sådant lokativiskt bruk af dativen, äro dock i och
för sig osäkra, och i hvarje fall har man intet exempel på att verbet ríða
konstrueras på detta sätt. Bugge är på den grund mest benägen för att
uppfatta raiþ som preteritum af verbet ráda ’råda, härska öfver’: fvn.
réð. Han finner dessutom, om man antar denna betydelse hos raiþ, en
slående parallell till Rökstenens strof i Ynglingatal 31. I skrifningen raiþ
vågar han emellertid icke se ett återgifvande af ett uttal rēþ = fvn. réð
(:det borde ha tecknats riþ eller riaþ), utan raiþ återger den sidoform
till rēþ, som föreligger i fvn. reið ’rådde, härskade’. Nu har Hesselman
på bärande grunder bestridt, att i fvn. och fsv. några pret. former leit,
greit, reiþ verkligen finnas annat än som skrifningar, se Ark 27, 357. Och
i själva verket finnes en fullgod analogi redan under äldre vikingatid till
skrifningen raiþ = fvn. réð: den jutska Gunderupsstenen I (900—925)
þaikn = fvn. þegn, hvilket äljest på danska runstenar skrifves þiakn, þikn
o. s. v., Wimmer Da. Ru. II nr. 2; möjligen också på den själländska
Tryggevældestenen (900—925) nairbis egennamn, jfr. fht. Nerbo, Wimmer
a. a. III, nr. 9; vidare den skånska Torsjöstenens (985—1000) þainsi =
fvn. þenna, Wimmer a. a. IV, nr. 17, samt den samtida skånska
Nöbbelöfsstenens þainsi, Wimmer a. a. IV nr. 18.
Från midten af 1000-talet kan nämnas den låländska Tirstedstenens
uaiʀa för uaira = fvn. g. pl. vera ’mäns’, Wimmer a. a. III 18. I de
anförda orden användes ai som tecken för samn. ĕ. Något aflägsnare,
men dock för den föreliggande frågan betydelsefull är skrifningen ai för
samn. æ̆: T. ex. aift Da. Ru. II 3, aiftir, aiftiʀ Da. Ru. II, 57, IV
19, 21, 44; V, 6, ailti (= fvn. elti) Da. Ru. III 8 och 9 (början af 900-t).
I rsv. finna vi liknande skrifningar af e, æ med ai: Högbystenen Ög.
aitaþis ~ iataþis ’›ändades›, dog’ (ca. 1000), Brate Östergötlands
