Motioner i Första kammaren, Nr 21. 5 Nu lära emellertid sådana åtal ofta förekomma. Även allmänheten, som saknar kännedom om stadganden och praxis på detta område, fick uppmärksamheten fåstad på denna maskinlmlturens landvinning, först då en ökänd person åtalats. Med ett bötesstraff enligt vägstadgan för administrativ ohörsamhet är den förmenta förseelsen lagligen utplånad och försonad. Motorfordouljuridiken lägger emellertid härtill särskilt på fotgängaren utan hänsyn till gamla rättgrundsatser och lagar ytterligare gruvliga straff. Om fotgängaren ansetts förtjäna böter för ovarsamhet enligt administrativa ordningsföreskrifter, så förklaras i samma mål, att han därigenom välförtjänt ådragit sig de största lidanden och förluster, för vilka han ej kan påräkna något medlidande från samhället. Nog kan det vara en fördel, att ersättningsfrågan samtidigt avgöres, men icke på detta sätt. Här behövs en uppgörelse med motorfordonsjuridiken, så det slår i spann. Denna sida av saken belyses närmare genom nedanstående rättsfall samt erinringar i frågaom fotgängarens, bilistens och samhällsordningens skuld i det nu föreliggande fallet. -. Ett uppvaknande inom öfverrätterna. Även inom domstolarna har ett uppvaknande skett inför denna tidsströmning. Den 27 juli 1934 avkunnade. högsta, domstolen utslag i ett märkligt mål. En kvinna, Barbro Westerlund, hade på en bakgata på Södermalm i Stockholm stigit ned från gångbanan samt påkördes då av en personbil, som tangerade trottoirkanten och hunnit i omedelbar närhet till kvinnan, vilken därvid skadats. Rådhusrätten dömde henne jämlikt till 2 och 16 §§ vägtrafikstadgan att böta 5 dagsböter å 2 kronor eller sålunda 10 kronor samt återgälda statsverkets vittnesersättningar. Svea hovrätt, där hon klagade, yttrade: "Enär utredningen i målet ej gåve anledning till antagande att igenom ovarsamheten kunnat uppkomma fara för olycksfall annat än för klaganden själv samt hennes anmärkta ovarsamhet förty icke kunde för henne föranleda ansvar, så befriade hovrätten henne från böter och ålagd skyldighet att återgälda statsverket förskjutna vittnesersättningan. Detta utslag omfattade hov. rättsråden Bjurners och Hagendahls samt assessor Linds mening. Hovrättsrådet Giertha gjorde ej ändring i- underrättens utslag. Justitickanslersämbetet anförde besvär till högsta domstolen. Det låter sig svårligen tänkas, sade ämbetet, fall, där man med fog kan göra gällande, att en vägfarandes ovarsamhet, som haft kollission till följd, framkallat fara blott för den ovarsamme själv. Även i det förevarande fallet hade det varit tänkbart, att skada till person" eller egendom kunnat uppkomma. Hovrättens åskådning skulle ock kunna väntas öva inflytande på ordningsmyndigheternas och underinstansernas tillämpning av trafikatadßans 2 §. " " - Ämbetet glömde, synes mig, 'att olyckor för andra kunde varit tänk
