Jordbruksutskottets utlåtande Nr 36. 5 tralt ämbetsverk, kallat vatteninspektionen. På denna myndighet skulle det jämväl ankomma att förvalta en skaderegleringsfond. I samband med att visst företag erhölls koncession för fabriksanläggning skulle dess skadeståndsskyldighet för all framtid regleras. För undvikande av senare mot enskilda industriidkare riktade anspråk föreslogs inrättande av nämnda fond, från vilken efteråt framkomna ersättningsanspråk skulle gäldas. Det skulle åligga varje indnstriidkare att utöver engångsersättningar er15888 811 årlig koncessionsavgift, varierande från 10 till 1,000 kronor. Av influtna avgifter skulle en femtedel användas till befrämjande av fisket inom landet. Återstoden av avgifterna utgjorde regleringsfonden. Beträffande avgifterna för fiskets främjande anförde kommittén i huvudsak följande. Kommittén hade föreslagit stadgande om skyldighet för vattenförorenande anläggningar att, utöver den ersättning för skada à fiske, som kunde varda till enskild målsägare utdömd, tillika medelst årliga avgifter bidraga till befrämjande av fiskerinäringen i stort sett. För att ersättning för skada skulle kunna utdömas torde i första hand vara nödvändigt, att det belopp, som motsvarade skadegörelsen, kunde någorlunda preciseras. Först då så skett, torde svensk rättsskipning kunna tillerkänna den skadelidande ersättning. Emellertid förelåge i fråga om vattenförorening många fall, då det väl vore uppenbart, att skada å fiske skett eller skedde, men det dock vore omöjligt att angiva vare sig skadans storlek eller ens vilka personer, som lede därav. Exempelvis erinrades, hurusom utsläppande av effluvier vid en havsstrand, där älyngel i större antal förekomme, kunde genom att döda detta yngel tillfoga ålfisket på stora områden en avsevärd skada. Detsamma gällde förstörelse å lekplatser, därifrån fisk sprede sig till en större sjö. Inga enskilda personer kunde här angivas, vilka borde åtnjuta ersättningar, men skadan kunde dock vara synnerligen stor. Ett annat exempel gällde föroreningen av en å eller flod inom en viss del av dess lopp. Kanske uppträdde nedanför kloakmynningen en så hög grad av vattenförorening, att all fisk doge och alltså fisket förstördes. För denna så att säga påtagliga skada kunde ersättning lämnas. Men den förorenade zonen verkade även såsom en damm, vilken hindrade vandringsfisk att gå. upp i vattendraget. Vattenföroreningens verkningar sträckte sig alltså även ovanför föroreningsstället. Men att angiva, huru stor sådan skada vore eller till vilka den borde ersättas, torde ligga utanför möjlighetens gräns. Ännu ett exempel. Om en starkt förorenad à utrunne i en sjö, bleve fisket närmast åmynningen förstört. Det torde emellertid vara omöjligt att här draga den gräns, där de skadliga verknigarna av vattenföroreningen slutade. Vid ett vattenstånd förflyttade sig denna gräns närmare, vid ett annat fjärmare från åmynningen, varförutom det läge i sakens natur, att dylika gränser i en sjö alltid måste vara synnerligen svävande. Ofta torde jämväl kunna inträffa, att skada ä fiske, som eljest kunnat ersättas till enskilda, finge en annan karaktär därigenom, att ifrågavarande fiske av någon anledning varit för envar fritt. Nu hade emellertid skadan skett genom enskild person och till dennes enskilda fördel (för att avlägsna effluvier från en fabrik). Det syntes då icke mer än rätt och hilligt, att han jämte ersättning för den påtagliga, till sin valör fullt best-ämbara skadan lämnade någon ersättning
