Ufiåfifld. 6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 35. även för den svårbestämbara. Det kunde, som ovan sagts, därvid icke bliva tal om att i de enskilda fallen beräkna storleken av sådan skada; utan här måste ersättningsskyldigheten ses mera i stort, så att landet i dess helhet gottgjordes för vad det genom vattenförorening förlorade i fiskevärden. Det vore ur nu angivna synpunkter som kommittén funnit rättvist, att industrien och samhällena ålades lämna bidrag till fiskerinäringens upphjälpande. Dessa bidrag innebure alltså icke, såsom från industrihåll antytts, någon dubbelersättning för redan åt enskilda gottgjord skada utan en ersättning för den del av skadan, som icke kunnat så gottgöres, men vilkens befintlighet vore - i stort sett H lika otvivelaktig som skadan för den enskilde. Sedan infordrade yttranden över kommitténs förslag under aren 1916 -1919 avgivits av ämbetsverk, myndigheter och korporationer, har statsrådet och chefen för finansdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 maj 1919 uppdragit åt två sakkunniga att verkställa ytterligare utredning i frågan om luftförorening. Efter verkställd utredning avgåvo dessa sakkunniga utlåtande i ämnet den 2 november 1920. På hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet fann Kungl. Maj.-t genom beslut den 12 september 1921 det av dikningslagskommittén avgivna betänkandet med förslag till lag angående vattenoch luftförorening m. m. för det dåvarande icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Sedermera har lantbruksstyrelsen i skrivelser den 1 februari 1926, den 29 oktober 1928 och den 28 februari 1933 hemställt, att frågan måtte upptagas till förnyad behandling. Utskottet finner av motionärerna framställda önskemål beaktansvärda. Gällande bestämmelser torde visserligen lämna formell möjlighet för dem, som genom andras âtgöranden lida skada på grund av vattenförorening, att påkalla rättelse samt erhålla ersättning, men hithörande föreskrifter synas vara så avfattade, att tillämpningen därav ofta nog icke givit det verkliga skydd för den enskilde, som får anses rimligt. Vid nyanläggning av en fabrik eller liknande inrättning undersökas i allmänhet ej i förväg, huruvida anläggningen kan väntas komma att medföra eleonwnisk skada därigenom, att avfallsprodukter, som utsläppas i vattendrag och sjöar, förorsaka exempelvis förgörelse å fiske och växtlighet. Först sedan fabriksdriften en tid pågått, äga sakägare genom att påvisa skadeverkningar möjlighet att få saken prövad. Det torde -- såsom iämväl tidigare framhållits - vara otvivelaktigt, att det mången gång är dyrbart och osäkert för enskilda personer att i förevarande hänseende föra ersättningstalan mot ett industriföretag. De, som härvid äro sakägare, torde ej sällan stå i sådant beroende av företaget, att de knappast vilja riskera en process mot detsamma. Även genom annan förorening av vattnet, såsom på grund av kloakledningar. torde avsevärd skada. kunna uppkomma. För länsstyrelserna. på vilka det mikonnnvr att meddela
