2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57. Iag är pliktig vidtaga. Anslaget ifråga är alltså avsett att komma till användning för att stimulera skogsägarna till frivilligt vidtagande av sådana åtgärder, som äro ägnade att åvägabringa en ändamålsenlig skogsproduktion å helt eller i det närmaste improduktiva skogsmarker. Iståndsättandet av dylika marker har ansetts vara av allmänt intresse och förtjänt av statsunderstöd även ur den synpunkten, att frukterna av de vidtagna åtgärderna först efter jämförelsevis lång tid kunna av markägarna skördas. De skogsmarker, som äro bevuxna med s. k. stavaskog, hava i nu ifrågavarande hänseenden med rätta ansetts jämförbara med, exempelvis, av ålder kala skogsmarker. De marker, som äro bevuxna med typiska stavaskogsbestånd, anses nämligen icke vara i stånd att inom rimlig tid producera gagnvirke, med mindre bestånden genomgàs med rationella röjningshuggningar. Röjningshuggningen i stavaskogen kan alltså till sin karaktär i det närmaste jämställas med skogsodlingen av kalmarken. Båda åtgärderna utgöra nödvändiga betingelser för att markernas skogsproduktiva förmåga skall kunna utnyttjas. Då stavaskogen utan markerad gräns övergår i det mera normala skogsbeståndet, där möjligheter föreligga för gagnvirkesproduktion även om röjningar icke komma till utförande, ligger det i sakens natur att beträffande gränsområdet svårigheter kunna uppstå. för de bidragsbeviljande myndigheterna att bedöma, huruvida skogen är av den stavaskogstyp, att en röjningsåtgärd i densamma må betraktas som bidragsberättigad. Dylika eller likartade svårigheter komma alltid att föreligga och göra sig förvisso även gällande ifråga om övriga bidragsberättigade marktyper. ' Anslaget till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar är avsett att samtidigt tjäna två ändamål, nämligen beredande av ökade arbetstillfällen inom skogsbruket och främjande av skogsvården. Bekämpandet av arbetslösheten lärer få betraktas som an-' slagets huvudsyfte. För att i sådant avseende höja anslagets effektivitet har, till skillnad mot vad gäller för statens skogsodlingsanslag, stadgats, att från förstnämnda anslag statsbidrag må anvisas till utförande inom bidragsberättigat område av Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län av företag, avseende röjningsgallring i tätväxande, till s. k. stavaskog ej hänförlig ungskog, som äger dålig skiktningsförmåga och är i behov av utglesning. Bidrag till dylik röjning må dock endast utgå under den förutsättningen, att det avverkade virket saknar avsättningsvärde och ej kan utnyttjas till husbehov. För att öka arbetstillfällena inom skogsbruket har alltså härmed ett avsteg skett från den principen, att staten endast skulle lämna bidrag till utförandet av röjningshuggningar à sådana marker, där huggningarnas utförande överhuvud taget kunde anses utgöra en nödvändig betingelse för värdeproduktion. Denna utvidgning av bidragsverksamheten i Norrland och Dalarne har förvisso under rådande arbetslöshetsförhållanden varit ur allmän synpunkt i övervägande grad gagnelig. En annan fråga är emellertid lämpligheten av att på i motionen föreslaget sätt utsträcka bidragsmöjligheterna med avseende på statens skogsodlingsanslag. Enligt centralrådets förmenande kan detta, förutom de fördelar ur skogsvårdssynpunkt, som därmed kunna ernás, även medföra vissa nackdelar. Nu ifrågavarande röjningsgallringar i icke -stavaskog måste betraktas som mera normala skogsvårdsåtgärder, vilka skogsägarna i eget välför
