Jordbruksutskottets utlåtande Nr 57. 3 stått intresse böra utan statsunderstöd låta utföra. Per arealenhet räknat äro åtgärderna icke ärskilt kostsamma. De äro sålunda i allmänhet långt billigare än exempelvis dikningar och skogsodlingar. I allmänhet torde det icke heller dröja alltför länge, förrän röjningarna lämna lön för mödan i form av förbättrad skogstillväxt. Det kan därför ifrågasättas, huruvida det är av behovet påkallat att lämna statsunderstöd till dylika åtgärders utförande. Om större hänsyn icke behöver tagas till behovet av att snabbt skapa nya arbetstillfällen, borde dessa åtgärder kunna antagas komma till utförande i fullt tillfredsställande omfattning som följd av skogsvårdsstyrelsernas upplysningsverksamhet. Härjämte måste ur allmän synpunkt anses vara av vikt, att skogsägarna, var och en i sin stad, anstränga sig till det yttersta för att skaffa bästa möjliga avsättning för sina skogsprodukter. Då väl under alla förhållanden som villkor för bidrag till röjningsgallring måste stadgas, att det utfallande virket icke finner användning, kan en dylik bidragsverksamhet tänkas leda till viss likgiltighet från skogsägarnas sida i fråga om avsättningsmöjligheternas utnyttjande. Särskilt torde denna synpunkt få anses ha fog med avseende på södra och mellersta Sverige, där avsättningsförhållandena kunna vara mera svårbedömda än i Norrland, där för stora områden klenare barrträdsdimensioner och lövvirke utan vidare kunna anses värdelösa. Efter vad det vill synas, är dock i motionen framfört förslag icke begränsat att endast gälla Norrland och Dalarne. Om man sålunda enligt centralrådets mening av principiella skäl måste hysa en viss tvekan beträffande lämpligheten av att genomföra, vad i motionen föreslagits, torde dock frågan, särskilt ur norrländsk synpunkt, vara värd allvarligt övervägande. Centralrådet anser emellertid, att tidpunkten ännu icke är inne för definitivt ställningstagande till spörsmålet i fråga. I motionen uttalas. att departementschefen i årets statsverksproposition föreslagit, att ytterligare medel icke skulle komma att anvisas till det s. k.tillfälliga anslaget. Detta torde få anses vara en missuppfattning. Att departementschefen på centralrådets förslag icke äskat något sådant anslag för budgetåret 1935/1936 torde i första hand vara beroende på, att den uppskattade reservation vid budgetårets ingång å tidigare till ändamålet anvisade anslag beräknats helt täcka medelsbehovet under året. Bidragsverksamheten kan alltså sagda budgetår fortgå som hittills, varvid anslagsmedel komma att stå till förfogande för utdelning av, bland annat, bidrag till röjningsgallringar i icke stavaskog i vad angår Norrland och Dalarne. Vid prövning av medelsbehovet för budgetåret 1936/1937 måste emellertid avgörande träffas, angående huruvida nytt-anslag skall äskas för utlämnande av statsbidrag för vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar. Skulle därvid, beroende väl främst på att arbetslösheten ytterligare minskat, beslut fattas om att låta ifrågavarande anslag utgå ur budgeten, synes tidpunkten vara inne att överväga, huruvida, med anledning därav, ändringar böra vidtagas i för statens skogsodlingsanslag och statens skogsutdikningsanslag gällande bidragsvillkor. Förutom annat synes då även i motionen berörda spörsmål böra i vederbörlig ordning tagas under övervägande. Under åberopande av vad sålunda anförts får centralrådet hemställa, att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någ0I1 rikßdfigeflfl åtgärd-"
